Lilla stjärna - John Ajvide Lindqvist

Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte vad jag hade för förväntningar på den här boken. Jag har läst ganska mycket av Ajvide sedan tidigare och jag tror, på något sätt, att det är just därför. Han skriver så annorlunda att jag helt enkelt inte kan förvänta mig något. Likväl började jag läsa och med ens var två tredjedelar av boken förbi.
Det är en otroligt bra bok, men den är det på ett helt annat plan än hans tidigare böcker. Verkligheten är lika rå, karaktärerna inte riktigt lika intressanta (jag tyckte faktiskt att de allra flesta av karaktärerna var riktigt tråkiga, det kändes underligt) och historien otydlig, men ändå... blir det bra. Läsningen, för min del, drevs framåt undringar. Vad vill han utforska nu? Vad vill han ha sagt?
Om man gillar Ajvides böcker för det övernaturligas skull så är det här inte rätt bok att läsa, för det övernaturliga finns knappt representerat alls. Istället är det människan och människans inre som utforskas, i helt vanliga, verkliga miljöer, alltifrån svampturer till köksbord, tunnelbana och skola.

I dag har vi diskuterat fiktivt våld i populärkultur, med just Lilla stjärna som skönlitterär grund för diskussionen, och det var väldigt intressant. Det finns många plan och korsreferenser bara utifrån detta enda perspektiv, vilket ger boken djup som man kanske inte alltid ser vid första läsningen. Därför är jag också så tudelad inför den: otroligt bra, men ingenting jag känner att jag behöver läsa om i första taget, kanske inte ens på ganska länge.
Men bra är den, och läsvärd.

Tillbaka efter lästorkan, hoppas jag

Det är med viss förskräckelse som jag inser att vårens kurs i litteraturvetenskap inte alls har varit bra för mitt läsande.
Visst har jag fått läsa många olika texter som det kanske annars skulle ha tagit mig lång tid att hitta fram till, och visst finns det många intressanta aspekter av litteraturhistoria och -vetenskap, många som jag fortfarande vill fördjupa mig i, emn... grundkursen i litteraturvetenskap har inte varit bra för mig.
Nu är det förvisso två veckor kvar på terminen och jag ska väl knappast säga något definitivt än. Dessutom är det ju inte universitetets fel att jag under april var engagerad i andra, för mig, viktigare åtaganden. Emellertid... Emellertid vet jag att jag de senaste två månaderna inte har läst mer än absolut nödvändigt. Det har varit med yttersta möda som jag har tagit mig an böcker och texter, och jag har inte orkat avsluta något annat än fanfiction och rollspelsinlägg.
Varför?
Till viss del tror jag att det beror på läsbördan: den mängd böcker och texter som ska läsas för att man ska kunna hänga med i och tillgodogöra sig undervisningen. Det är inte småpotatis, men om man inte orkar med lästakten - eller är ointresserad av det som ska läsas för veckan - då läser man knappast något annat heller. Det gör i alla fall inte jag, på grund av någon slags dåligt samvete. En tanke om att jag kan inte läsa det jag verkligen vill läsa, eftersom jag inte har läst det som jag verkligen behöver läsa.
Därför har det blivit mycket annat istället. Tiotusentals ord fanfiction, bland annat, sådant som är svårt att redogöra för i en lista över vad som har lästs under året. Men i dag kom det som jag hoppas kan bli vändpunkten.
I dag började jag läsa Lilla stjärna.

Det är inte en bok jag har haft för avsikt att läsa, trots att jag har gillat både Låt den rätte komma in, Människohamn och novellsamlingen Pappersväggar. Det har helt enkelt inte känts så viktigt. Nu är den emellertid den enda boken som ingår i litteraturlistan för delkursen Samtidslitteratur som känns det minsta lockande, och därför har jag tagit itu med den. På bara några timmar har jag avverkat två tredjedelar och även om boken inte alls är så genial som tidigare Ajvide Lindqvist så finns ändå något, det där sugande, bitande som håller en kvar. Och jag blir alldeles rusig på läsningen.

Har ni någonsin varit med om det? Återkomsten till läsningen och dess tjusning efter ett längre lässtopp?

Operation återuppliva brevskrivandet!

Den här terminen har jag läst en hel del brev. Det blir liksom oundvikligen så när man studerar författare och deras alster och tankar från en tidsperiod då brev var det enda sättet att kommunicera med någon som befann sig så långt bort att man inte kunde träffas tillräckligt ofta. Breven innehöll tankar som inte bara berörde det mest personliga utan saker som samhällets beskaffenhet, filosofi, religion, mänskliga rättigheter... Verkligen allt möjligt mellan himmel och jord.
Det finns så många olika typer av brev. Som liten brevväxlade jag med mitt kusinbarn i Norge, och på skolan bytte vi brevpapper på samma sätt som vi bytte pogs eller pokémonkort. Jag har en hel hög med brevpapper och kuvert någonstans, men trots att jag har letat som en galning i en veckas tid har jag inte hittat dem. Det känns tomt.
Eftersom jag befann mig i en situation där brevpapper vore bra (jag skulle skriva ett brev!) gav jag mig ut på stan för att besöka pappershandeln och återställa saker till dess normala stadium. Problemet var bara att det inte fanns något brevpapper! Visst, där fanns en exklusiv sort med linnepapper, och så tre udda sorter - men det var i princip allt! I bokhandeln var det inte riktigt lika illa, men nästan. Där kunde man i alla fall köpa kuvert i andra färger än vitt.
Jag hade inte insett det tidigare, men plötsligt kände jag mig fruktansvärt gammal. Som 87 istället för 21. Där stod jag och ville inget hellre ha än brevpapper, men det fanns inte att få! Brevskrivande är omodernt.

Jag hade tur - mina föräldrar hade fina men enkla brevpapper i en halvt bortglömd skrivbordslåda. Med hjälp av ett linjerat papper undertill, med förstärkta linjer för att man skulle kunna ana dem genom brevpappret, lyckades jag skriva mitt brev med någorlunda raka rader och marginaler.
Jag skriver inte dåligt på något vis, tvärtom har jag en ganska rundad, lutande handstil med fint flyt - men jag skriver inte rakt eftersom jag blir så engagerad i det jag skriver. Linjerat papper är min räddare. Skriver jag för min egen skull, anteckningar under föreläsningar eller utkast till texter, bryr jag mig inte det minsta om hur det ser ut eftersom det ändå bara är jag som ska läsa det. När andra ska läsa vill man ju gärna att det i alla fall är läsligt. Så nu, efter en hel del arbete, är mitt elva sidor långa brev färdigskrivet och jag har lite lätt ont i handen efter att ha skrivit så koncentrerat. Samtidigt känns det underbart.
Det är en sådan känsla att hålla i arken, något styvare än vanligt papper, se texten som flyter fram över dem, vända på dem fram och tillbaka, och så försiktigt vika dem och stoppa dem i kuvertet. Tänk vet ni, vilken grej! Jag har bestämt mig: brevskrivandet bör återupplivas.

Skriver ni någonsin brev nuförtiden? Till vem eller vilka i så fall?

Cirkeln...

Det är evigheter sedan jag läste ut en bok, över en månad sedan. Jag har läst delar av böcker, manga, fanfiction och rollspel, men inte böcker. Tiden har inte funnits, inte entusiasmen heller. Och nu har jag läst ut Cirkeln.
Jag kan verkligen inte redogöra för varför jag läste ut den här boken, när jag inte läste ut Mor gifter sig eller någon annan av de halvintressanta böcker som har funnits på mitt soffbord de senaste veckorna. Kanske för att den varit så hajpad, kanske för att jag vill att den ska vara bättre än jag befarar att den är. Och nu har jag efter många om och men avslutat den. Min åsikt?

Jag kan verkligen inte förstå folk som har sträckläst den. Visst är den skamligt lättläst, och någon direkt spänningskurva är inte att tala om. Snarare ger hela den här 520-sidorsboken intrycket av en irriterande uppförsbacke. En sådan där som inte lutar särskilt mycket, men som gör det länge, åtskilliga hundra meter, och som sedan plötsligt blir så tvärbrant att den är nästan oöverstiglig. För så känns det.
Ingen spänning, bara fnurror på tråden mellan de ofantligt infantila småtjejerna som varken känns originella eller särskilt intressanta att lära känna. Varken deras personlighetsdrag eller sammansättningen av karaktärer känns som något att ha. De är femton, sexton år och allt de vill är att bli ihop med den snygga killen de är intresserade av (med undantag för... vadå, typ Linnea? För att hennes bästa vän är död). De går hela boken igenom och är anti mot allt och alla, och man får följa alla tjejerna utom Ida. Henne får man inte veta nästan någonting om utan hon skildras som fruktansvärt otrevlig och osympatisk - och för vad? För de andra tjejerna framstår inte som överdrivet trevliga de heller. Allt är en enda stor bitchfight. Det enda som leder historien framåt är att tiden går. En lång, lång, lååååååång, transportsträcka genom hela den tröga höstterminen, sedan har de plötsligt hoppat över två månader och sedan ett antal månader till. Och så är det slut.

Nej, jag tycker inte om det. Och vet ni vad det värsta är? Att mina värsta befaringar gällande den här boken stämde. Den gav mig absolut ingenting utöver irritation och utledsnad. Min största positiva känsla för den var att läsa de sista orden och äntligen kunna säga: "Nu är jag av med den."

Och det här är 2011 års mest kritikerrosade svenska ungdomsroman?

När tar berättelsen slut? Del 2

Dagens inlägg är egentligen en fortsättning på gårdagens, där jag filosoferade kring om och i så fall när en berättelse tar slut. Upprinnelsen till det inlägget berodde på en lärares uttalande och när jag stod och jobbade i dag så började tankarna osökt att kretsa kring samma ämne, men nya frågor.
Om människan genom alla tider haft den uppfattningen att berättelser inte kunde lära oss något, och att innehållet i en berättelse upphörde att ha ett värde för oss efter att vi tagit del av dem, tvivlar jag på att berättandet eller ens något mänskligt språk skulle ha utvecklats. Språk, vare sig det är mänskligt eller djuriskt, talat eller kroppsligt, används för att kommunicera - förmedla tankar, idéer och erfarenheter. Föräldrar skulle inte lära sina barn att prata och barn skulle inte ta efter sina föräldrars språk om det inte fanns något i oss som sa att "det här kan vara bra att lära sig". Och vi lär oss väl inte att tala bara för att kunna kasta ord omkring oss, ord utan sammanhang eller mening?

Jag har ägnat de senaste två veckorna åt att (bland annat) titta på superhjältefilmer baserade på Marvel Comics seriealbum. Alldeles särskilt Thor och The Avengers. Här har vi utmärkta exempel på berättelser som aldrig tar slut.
För er som inte är bekanta med Marvel så kan en kort introduktion vara lämplig:
Ett av USAs två största serietidningsförlag. Har producerat superhjältar på löpande band en femtio, sextio år, däribland X-Men, Spiderman och många, många andra. Marvel-universum innehåller över 5000 karaktärer och de allra flesta av deras serier - om inte alla - går in i varandra.
Superhjältar möter skurkar, skurkarna försvinner eller dör. Andra superhjältar dyker upp, de bekämpar nya skurkar tillsammans. Gamla skurkar man trodde var döda kommer tillbaka till livet, allierade med andra gamla skurkar eller till och med gamla vänner. Gamla vänner blir nya skurkar. Nya skurkar blir nya hjältar. Karaktärer dör och återuppstår, försvinner och återfinns. Allt återanvänds, om och om och om igen.
Två av karaktärerna i de ovan nämnda filmtitlarna har jag skrivit om tidigare. Thor och Loki.

Är det någon som inte känner igen dem från nordisk mytologi?
Jag trodde väl inte det.

På svenska säger vi förstås Tor och Loke, och syftar genom detta på åskguden Tor, Odens son, och halvjätten Loke som var asarnas bästa vän och värsta fiende på en och samma gång. Tack vare honom kunde Tor bland annat återfå sin hammare från jättarna, men på grund av honom så hände också en hel del dåliga saker. Ragnarök, till exempel.
Loke är också anledning till att jorden stundom skälver, om ni inte visste det.

De här två karaktärerna är exempel på hur människor använde sig av berättelser för att förklara världen för varandra. Leta i vilken mytologi som helst så hittar ni fler. Man ville förklara åskan och kom därför upp med en historia om hur en gud kom farande i en vagn och slogs mot jättar för att försvara den mänskliga jorden, en av flera världar som alla rymdes i ett enda stort världsträd, med sina rötter i tre olika källor, som- Och så fortsätter det.
Istället för att bara acceptera åskan som något som hände skapade man historier kring det. Inte bara en, utan flera. Dessa kopplades samman till andra historier man skapade om andra fenomen och händelser och knöts samman till en enda stor, övergripande berättelse - det som i dag är den nordiska mytologin. Ingen berättelse stod för sig själv, ingen berättelse tog slut, för det fanns hela tiden en fortsättning, något skulle komma efter. Den nordiska mytologin är också ganska cyklisk på så vis att även om de levde i tiden "före" Ragnarök så fanns berättelser om hur det var "efter" Ragnarök. Detta "efter" var samtida med "före" Ragnarök. Intressant? Det tycker i alla fall jag.

Så inte nog med att våra nordiska förfäder och förmödrar var ena hejare på att skapa episka berättelser: De återanvänds. Av Marvel som en grund för seriekaraktärer, serier och filmer. Av konstnärer, som något intressant att porträttera eller försöka utforska.
Det tar inte slut. Vi kan inte bara lägga ner och stänga av. Vi kan välja vad vi lägger mer, eller mindre, tid på att bearbeta. Vad som intresserar oss.
Men det tar inte slut.