För ett par dagar sedan var jag med min vän Sandra och tittade på Boktjuven på bio. Jag läste, slukade, boken när den kom ut och har spänt väntat på att filmatiseringen skulle bli klar, så man kan lugnt sig att jag var beredd när vi slog oss ner i salongen. Men ändå inte beredd.
Om du som läser det här inte har läst boken eller sett filmen, så är det knappast att förstöra nöjet för dig när jag säger att det är en sorglig historia. Nej, förresten, den är mer än sorglig - den är tragisk. Den utspelar sig under andra världskriget och handlar om rädsla, kärlek, mod, liv och död, och hur viktig en berättelse kan vara.
Det här är i en i mina ögon fantastisk filmatisering: vidrig, underbar, hemsk och berörande - och den får en att tänka. Eller mig i alla fall, där jag satt med tårar i ögonen under hela andra halvan av filmen. Det som skildras är på ett sätt helt främmande för mig och samtidigt inte alls. Nästa år är det 70 år sedan andra världskrigets slut - inte alls lång tid, även om det är nästan tre gånger så långt som jag har levt. Ännu lever människor som levde och upplevde då, här och där. Och fortfarande finns det människor som använder färg, på ögon, hår och hud, för att skilja på önskvärda och icke önskvärda människor. Människor för vilka etnicitet eller religion, inte handlingar, avgör en människas värde, eller för vilka olikhet är något skrämmande och farligt. Människor vars frustration, ilska och känsla av maktlöshet vänds mot andra i handlingar av våld och förtryck.
Någonstans kommer jag nämligen alltid tillbaka till det, i mina tankar, och det är en sak som skildras väl i den här filmen: det tyska folkets känsla av förtryck, av maktlöshet och frustration, och stoltheten man klamrade sig fast vid, löftet om ny ära, drömmen om frihet från förtryck.
Allt detta gör mig berörd och illa berörd.
Jag spenderade resten av kvällen i någon djup, halvt oåtkomlig del av mina tankar. Tänkte på hur vackra vissa saker var, hur skör friden och freden, tänkte på människor. Tänkte.
Sedan läste jag Cecelia Aherns How to fall in love och tänkte lite till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar