tag:blogger.com,1999:blog-84480933507919465112024-02-20T15:05:06.179+01:00KroxinobelEn skriven eller ritad krumelur. På värmländska.
Läs mer på http://hannahfrisell.seHannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.comBlogger223125tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-45840521221792463542014-06-14T08:58:00.002+02:002014-06-14T08:58:35.148+02:00Filth - Irvine WelshFör ungefär en och en halv månad sedan nåddes jag av en youtube-annons för filmen Filth. Trailern var galen, kaotisk och fylld av löften om en filmupplevelse bortom det vanliga, så jag skaffade filmen och fick min syster att se den tillsammans med mig. Vi blev båda alldeles fascinerade och jag såg om den bara ett par dagar senare. Sedan beställde jag boken.<br />
Irvine Welsh , författaren till <em>Filth</em>, har tidigare skrivit bland annat <em>Trainspotting</em> som jag varken har läst eller sett filmatiseringen av, och <em>Filth </em>publicerades redan 1998. Att läsa den har varit som något av en uppenbarelse, nästan omöjligt att släppa taget om och genomgående fantastiskt, äckligt, hemskt, underbart, vidrigt - en slags orgie i människans allra mörkaste sidor och samtidigt skört, sårbart och helt sjukt.<br />
Det går inte att göra boken rättvisa genom att försöka beskriva handlingen. Jag nöjer mig med att publicera baksidestexten på mitt nyutgivna exemplar:<br />
<div style="text-align: center;">
</div>
<div style="text-align: center;">
<strong>Suitable only for persons of strong constitution.</strong></div>
<div style="text-align: center;">
<strong>Contains: </strong></div>
<div style="text-align: center;">
<strong></strong> </div>
<div style="text-align: center;">
<strong>drug use</strong></div>
<div style="text-align: center;">
<strong>perversion</strong></div>
<div style="text-align: center;">
<strong>murder</strong></div>
<div style="text-align: center;">
<strong>corruption</strong></div>
<div style="text-align: center;">
<strong>sexism</strong></div>
<div style="text-align: center;">
<strong>racism</strong></div>
<div style="text-align: center;">
<strong>law enforcement</strong></div>
<div style="text-align: center;">
<strong></strong> </div>
<div style="text-align: center;">
<strong>And a tapeworm</strong></div>
Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-29931615434217896312014-04-14T13:55:00.003+02:002014-04-14T13:55:59.679+02:00Marvels Civil War, stora frågor och antiklimatiska slutDen senaste tiden har jag lagt oerhört mycket tid på att läsa serier.<br />
Det är kanske i sig inget ovanligt, men trots att jag älskar Marvels superhjältefilmer som släppts de senaste åren så har jag aldrig läst tidningarna som ligger till grund för dem. När jag var liten var det Bamse, Min Häst och Wendy som gällde, kanske någon Kalle Anka då och då, och sedan jag var ungefär 15 så var det manga i olika former som gällde. De senaste veckorna har det emellertid varit Marvels superhjältar som stått på agendan och då, specifikt, den övergripande berättelsen Civil War.<br />
<br />
Berättelsen skrevs och publicerades för i runda slängar tio år sen (egentligen typ åtta) och utspelar sig i sin samtid. Spoilers för berättelsens utveckling kommer att dyka upp längre ner i det här inlägget. I korta drag handlar det om att USAs alla superhjältar (och några utanför USAs gränser också) plötsligt står splittrade i två läger: de som är för och de som är emot en ny lag som tvingar alla med övermänskliga krafter eller förmågor att registrera sig hos myndigheterna. I täten för gruppen som är för lagen står Iron Man, som ledare för rebellerna Captain America - och ingen hjälte kommer undan den stora frågan: på vilken sida står jag?<br />
<br />
För- och nackdelarna är många och presenteras i många uttalanden och diskussioner genom serieberättelsen, alltför komplexa för att kunna genomlysas här, men kort sagt: har jag rätt att vara anonym och stå ovanför lag och rätt, bara för att jag gör det jag gör i det godas namn, eller måste de människor jag vill hjälpa veta vem jag är för att kunna lita på att jag gör det jag lovat att göra?<br />
<br />
Jag tror inte det är för mycket att påstå att de allra flesta läsare berörs av berättelsen, och i viss mån kan identifiera sig med åtminstone någon av de kanske femtio, sextio personer vars perspektiv och åsikter man får ta del av. Jag är själv ingen superhjälte som står inför ett komplext moraliskt och juridiskt dilemma, men det innebär inte att jag ändå inte kan relatera till det vanskliga i att tvingas välja och sedan fullfölja det beslutet, trots att det innebär att bryta gamla förbund och slåss mot personer du trodde var dina vänner. Det finns något alldeles fruktansvärt och naket i tanken på att något så till synes litet som en fråga om ja eller nej skulle kunna ha så enorma och förödande konsekvenser.<br />
<br />
Allra mest berörande, åtminstone för mig, var ändå händelserna mellan Iron Man/Tony Stark, Captain America/Steve Rogers och Spiderman/Peter Parker. Kanske för att de tre är de av hjältarna som har en mest framskjuten position i berättelsen, kanske för att de är de för mig mest välbekanta hjältarna - kanske för att det helt enkelt inte går att låta bli. Om ni aldrig läser något annat av Marvel, om ni aldrig tittar på en enda annan serieruta ur Civil War, ta åtminstone med er de här bitarna:<br />
<br />
May: "You know what life is, Peter? What it really is?"<br />Peter: "A doughnut?"<br />May: "No."<br />Peter: "Because I've got a great joke about how life is a doughnut and the hole in the middle represents-"<br />May: "Life isn't a doughnut, Peter. It is the inevitability of hard times, which we survive only because of the moments of joy in between. You are that joy. The moments we had with the Avengers were that joy. Now comes the inevitable. And we will deal with it, and get to the other side, where more moments of joy are waiting for us."<br />
- <em>Amazing Spider-Man #536</em><br />
<br />
<br />
Tony: "Let's face it, if everyone were like you, we wouldn't need registration. But they're not. Everyone feels inadequate next to you. God knows I always have."<br />
Steve: "You? Tony, you're brilliant. Successful. One of the richest men in the world."<br />Tony: "Yes, I am. So if I get that way, imagine how kids like Cloak and Dagger feel. They idolize you, Steve. We all do. And, consciously or not, you're using that."<br />
- <em>Iron Man, Captain America: Casualties of War</em><br />
<br />
<br />
Tony: "I know terrible things have happened. And I hate it. I hate that we're in this pattern of mutually assured destruction- you escalate, I escalate. Tell me, Steve! Tell me what I can do! What can I do to make it stop?"<br />Steve: "Join me. Denounce the act and help me fight it."<br />Tony: "Even if I didn't believe in it, which I do, it's not about me. Losing me wouldn't stop it. Reed or Hank or someone else would take over. But the resistance is all about you. You can put an end to this. Join me, Cap. Help me change things from within."<br />Steve: "Within what? A cell? Because whether or not you can see the bars, that's where I'd be. Where we'd all be."<br />Tony: "DAMN YOU!"<br />
- <em>Iron Man, Captain America: Casualties of War</em><br />
<em></em><br />
<em>Iron Man, Captain America: Casualties of War</em> är fylld av ångest och krossade drömmar. Nej, faktum är att den är fylld av kärlek. Det finns otroliga mängder ömsesidig beundran, djup vänskap och förtroende som kommer fram i just den här episoden, som till skillnad från många andra delar i berättelsen endast innehåller två personer. Fram och tillbaka mellan olika känslolägen i ett rasande tempo och ett känslofyllt knytnävsslagsmål senare befinner vi oss i ett antiklimax. Senare, i <em>Civil War: The Confession</em>, blir det hela bara för mycket. Den här monologen är fantastisk i sitt originalutförande och lämnar åtminstone mig alldeles gråtfärdig:<br />
<br />
"To do what I needed to do to win this quickly, I knew that meant that you and I would probably never speak again. Or be friends again. Or partners again. I told myself I was okay with it, because I knew I was right and I- I knew it was saving lives. It was! It <em>was</em> the right thing to do! And- And- And I was willing to get in bed with people we despise to get this done. And I knew the world favors the underdog and that I would be the bad guy. I knew this and I said I was okay with it. And- And even though I said... Even though I said I was willing to go all the way with it... I wasn't.<br />
And- And I know this because the worst has happened. The thing I can't live with... has happened. And for all our back and forth- and all the things we've said and done to each other... For all the hard questions I've had to ask, and terrible lies I've had to tell... There's one thing that I'll never be able to tell anyone now. Not my friends or my co-workers or my president... The one thing! The one thing I should have told you. But now I can't...<br />
It wasn't worth it."<br />
- <em>Civil War: The confession</em><br />
<br />
<br />
<br />
Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-15587723164086390242014-03-18T09:11:00.001+01:002014-03-18T09:11:55.609+01:00Låt inte biblioteksdöden sprida sig merI en <a href="http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article18560612.ab" target="_blank">krönika</a> i Aftonbladet idag skriver Ronnie Sandahl om biblioteksdöden, ett fenomen som finns och fortsätter att finnas utan att vi hör mycket mer än en suck i vinden om det. Det är lite skrämmande.<br />
Jag är en bibliotekskramare.<br />
Till biblioteket har mina fötter burit mig så många gånger, ibland flera gånger i veckan, ibland flera gånger om dagen, för att låna, lämna tillbaka och läsa. Bland dess hyllor har jag hittat allt, allt, allt - fler böcker än vad jag någonsin skulle kunna dra mig till minnes, och de få böcker jag inte har hittat där har jag alltid kunnat beställa hem. Bland juvelerna minns jag till exempel <em>Polishästen Utter</em> som jag lånade säkert fem eller sex gånger under loppet av ett par år och mer eller mindre tvingade min bästa vän att läsa, de fantastiska Fem-böckerna, <em>Tillbaka till Pompeji</em> och senare Meg Cabots <em>En prinsessas dagbok</em>-serie, Mats Wahls böcker - åh, så många, så många.<br />
Nu på senare år har mina lån varit mer kurslitteraturorienterade, men aldrig har det varit några problem att låna hem det som inte finns. Förutom de andra värmländska biblioteken har mina boklån kommit från Vilhelmina, Umeå, Sundsvall, Göteborg, Lund - en gång till och med från Oslo, när boken i fråga inte fanns i Sverige. <br />
Aldrig några problem. Alltid kostnadsfritt.<br />
<br />
Bibliotek är fantastiska inrättningar.<br />
De är i ordets rätta mening mötesplatser. Inte bara för människor utan för olika medier, olika generationer, olika språk och kulturer. Nytta, nöje, fördjupning, verklighetsflykt - det finns där, alltihop, för stora och små och mittemellan. <br />
Låt inte biblioteken försvinna.Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-50949047559204104412014-03-12T10:33:00.000+01:002014-03-12T10:33:00.092+01:00Boktjuven - boken, filmen, tankarnaFör ett par dagar sedan var jag med min vän Sandra och tittade på <em>Boktjuven </em>på bio. Jag läste, slukade, boken när den kom ut och har spänt väntat på att filmatiseringen skulle bli klar, så man kan lugnt sig att jag var beredd när vi slog oss ner i salongen. Men ändå inte beredd.<br />Om du som läser det här inte har läst boken eller sett filmen, så är det knappast att förstöra nöjet för dig när jag säger att det är en sorglig historia. Nej, förresten, den är mer än sorglig - den är tragisk. Den utspelar sig under andra världskriget och handlar om rädsla, kärlek, mod, liv och död, och hur viktig en berättelse kan vara.<br />
Det här är i en i mina ögon fantastisk filmatisering: vidrig, underbar, hemsk och berörande - och den får en att tänka. Eller mig i alla fall, där jag satt med tårar i ögonen under hela andra halvan av filmen. Det som skildras är på ett sätt helt främmande för mig och samtidigt inte alls. Nästa år är det 70 år sedan andra världskrigets slut - inte alls lång tid, även om det är nästan tre gånger så långt som jag har levt. Ännu lever människor som levde och upplevde då, här och där. Och fortfarande finns det människor som använder färg, på ögon, hår och hud, för att skilja på önskvärda och icke önskvärda människor. Människor för vilka etnicitet eller religion, inte handlingar, avgör en människas värde, eller för vilka olikhet är något skrämmande och farligt. Människor vars frustration, ilska och känsla av maktlöshet vänds mot andra i handlingar av våld och förtryck.<br />
Någonstans kommer jag nämligen alltid tillbaka till det, i mina tankar, och det är en sak som skildras väl i den här filmen: det tyska folkets känsla av förtryck, av maktlöshet och frustration, och stoltheten man klamrade sig fast vid, löftet om ny ära, drömmen om frihet från förtryck.<br />
Allt detta gör mig berörd och illa berörd.<br />
Jag spenderade resten av kvällen i någon djup, halvt oåtkomlig del av mina tankar. Tänkte på hur vackra vissa saker var, hur skör friden och freden, tänkte på människor. Tänkte.<br />
<br />
Sedan läste jag Cecelia Aherns <em>How to fall in love</em> och tänkte lite till.<br />
Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-74904454956989047812014-02-06T18:52:00.003+01:002014-02-06T18:52:40.725+01:00The Song of Achilles - Madeline MillerDet var ett tag sedan jag skrev om en bok nu, men jag kan helt enkelt inte låta bli. I förra veckan satt jag och letade efter citat om hjältar, och snubblade över följande:<br />
<br />
<em>“Name one hero who was happy."<br />I considered. Heracles went mad and killed his family; Theseus lost his bride and father; Jason's children and new wife were murdered by his old; Bellerophon killed the Chimera but was crippled by the fall from Pegasus' back.<br />"You can't." He was sitting up now, leaning forward.<br />"I can't."<br />"I know. They never let you be famous </em>and <em>happy." He lifted an eyebrow. "I'll tell you a secret."<br />"Tell me." I loved it when he was like this.<br />"I'm going to be the first." He took my palm and held it to his. "Swear it."<br />"Why me?"<br />"Because you're the reason. Swear it."<br />"I swear it," I said, lost in the high color of his cheeks, the flame in his eyes.<br />"I swear it," he echoed.<br />We sat like that a moment, hands touching. He grinned.<br />"I feel like I could eat the world raw.”</em> <br />
<br />
<em>The Song of Achilles</em> är Madeline Millers debutroman och som titeln kanske avslöjar är berättelsens centrumgestalt Akilles. Berättaren är Patroklos, prins i exil som väljs ut till att vara Akilles vapenbroder och läsaren får följa de båda prinsarnas uppväxt och utbildning tillsammans, först som vänner och sedermera som älskare, och genom den trojanska kriget.<br />
<br />
Om jag dog lite inombords? Om allting inom mig skrek "det här är något du bara måste läsa, nuuuu!"? Om jag kastade mig över möjligheten att fjärrlåna boken? Ja, ja och ja. Naturligtvis.<br />
<br />
Jag har tidigare läst både <em>Iliaden</em> och Fridtjuv Bergs bearbetning av densamma, <em>Det trojanska kriget</em> från 1901, och jag har älskat grekisk mytologi sedan första gången jag stötte på den. Dessutom är det inte ofta som jag inte uppskattar berättelser som kretsar kring homosexuella kärleksförhållanden. Att jag gillar boken kommer alltså kanske inte som en överraskning (det var ju det jag kände, då, när jag läste det där citatet) - men jag vill ändå slå ett slag för den, för andra att läsa.<br />
Naturligtvis finns en nära koppling till <em>Iliaden</em>, och i viss mån även <em>Odyssén</em>, men det är samtidigt sin egen berättelse. Rik på relationer, både mellan föräldrar och barn, vänner, fiender, älskare, är den inte bara en kärlekssaga som hyllar Akilles. Med lov om att låta lite storslagen: den säger något om vad det är att vara människa.<br />
Vad är ära, hur vinner eller förlorar man den? Vad gör man när gudarna är emot en? Hur långt är man villig att gå för att göra det som är rätt? <em>Vad gör man när den man älskar är ödesbestämd att dö, och allt du kan göra är att vänta och hoppas på en enda dag till?</em><br />
Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-76450497302261499382014-01-03T21:16:00.002+01:002014-01-03T21:16:50.474+01:00Bokrapport 20132013 är till ända och 2014 har precis kickat igång. Jag har återvänt hem efter en nyårsresa till Skottland och är fylld av energi inför det nya årets läsning, men innan man kan sätta igång på riktigt måste förra året utvärderas ordentligt. Således presenteras alltså här en bokrapport!<br />
<br />
Under 2013 har jag läst totalt<strong> 98 skönlitterära böcker </strong>varav<br />
<strong>...</strong><strong>19</strong> var bilderböcker<br />
<strong>...37 av böckerna var på engelska</strong><br />
<strong>...36 var skrivna av svenska författare </strong>(mycket tack vare bilderböckerna)<br />
<strong>...32 var böcker jag läst minst en gång tidigare</strong><br />
<strong></strong><br />
Dessutom har jag läst<br />
<strong>...4 pjäser</strong><br />
<strong>...4 opera-libretton (Wagners Das Ring Der Nibelungen)</strong><br />
<strong>...4 ljudböcker</strong><br />
<strong>...5 noveller</strong><br />
<strong>...ett 90-tal mangavolymer</strong><br />
<strong>...diverse kurslitteratur, internetserier och kursrelaterade artiklar</strong><br />
<strong>...oräkneliga mängder fanfiction</strong><br />
<br />
En av de absolut största behållningarna var Frank Bettgers <em>Vägen till framgång i försäljning </em>som jag sträckläste på några timmar, med mycket skratt och igenkännande nickar. Bill Brysons <em>På spaning efter William Shakespeare</em> var likaledes otroligt underhållande och en helt fantastisk läsning.<br />
<em>Me before you</em> av Jojo Moyes bjöd på tårar, David Gaiders <em>Dragon Age</em>-böcker på härligt fantastiska äventyr och har lästs om under året, mer än en gång.<br />
Kursen i Astrid Lindgren-litteratur har lett till inte mindre än 14 titlar av henne och var en underbar resa tillbaka i tiden. Kursen i fantasy-litteratur gav en välbehövlig nostalgi den också, med titlar som Meredith Ann Pierces Mörkängel-trilogi och Naomi Noviks Temeraire-böcker. Höstens kurs i populärlitteratur har givit härliga nya favoriter, bland dem <em>Enders spel</em> av Orson Scott Card, och teveserien <em>Under the Dome</em> inspirerade till årets stora överraskning, nämligen Stephen Kings tegelstensroman med samma namn. Det har också blivit ett antal hundra sidor med Sherlock Holmes i olika former, samt en mycket hälsosam dosis HBT-litteratur.<br />
Årets ljudboksälskling är föga förvånande uppläsaren Jeff Woodman som läser upp Diana Gabaldons Lord John-böcker och vars röst antagligen är bland de tio mest fantastiska jag någonsin hört.<br />
<br />
Utsikterna inför 2014 är goda. Förutom en välbehövlig omläsning av Diana Gabaldons Främlingen-serie (som jag ignorerat till förmån för lord John) finns också ett par Temeraire-böcker jag missat och säkert mycket, mycket mer. <br />
Avslutningsvis vill jag bara önska er ett riktigt gott Bok-år 2014!Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-68994028511018931402013-12-10T11:35:00.003+01:002013-12-10T12:27:35.893+01:00Om jakt på varg och vildsvinIgår var jag på julbord tillsammans med en styrelse där jag är med, nämligen styrelsen för Värmlands BergsLAG - ett område inom EU-projektet LEADER. Projektets syfte är landsbygdsutveckling och medlemmarna i styrelsen är dels tjänstemän från deltagande kommuner, dels näringslivsidkare och dels personer med engagemang i ideella föreningar. Jag, som alltid levt knappt 500 meter från stadens kärna, är antagligen den största stadsbon av oss alla, men eftersom staden är så liten så räknas även tätorten som landsbygd i det större perspektivet.<br />
I alla fall, under denna trevliga avslutning på årets arbete kom vi in på många intressanta diskussionsämnen, men kanske främst en om viltjakt, framför allt jakt på varg och vildsvin. Med tanke på att flera av deltagarna bor inte bara på landsbygden utan på landet, med djurhållning, var jag beredd på mycket hätskhet angående de här två djurarterna. Så var dock inte fallet.<br />
Förvånande nog rådde stor saklighet, men vad som än mer förvånade mig var att jag, som ändå någonstans inser att jag är mer stadsbo än landsbygdsbo, inte hörde någon säga att vargarna var ett problem. Vildsvinen däremot...<br />
<br />
<u>Vad som sades, i punktform, om vargar:</u><br />
* En av personerna har sin gård mitt i ett vargrevir. Vargarna stryker omkring runt gården ganska ofta, men är inget problem för djuren. (Nu har personen i fråga grisar, om någon tycker att det är en viktig detalj).<br />
<br />
<u>Vad som sades, i punktform, om vildsvin:</u><br />
* Normal utbredningstakt för vildsvin är 2-3 kilometer per år. Den har rubbats rejält, av att vildsvin utplanterats och fraktats av människor runt om i Sverige.<br />
* Vildsvinspopulationen ökar explosionsartat i Sverige, och beräknas nu vara runt 300 000 djur.<br />
* Avskjutningen på vildsvin bör vara cirka 70%, det vill säga bör 210 000 vildsvin skjutas varje år, för att hålla beståndet hanterbart. I dagsläget är avskjutningen cirka 30%, (90 000 djur).<br />
* Fler hundar dödas av vildsvin varje år, än av varg<br />
* Vildsvinsjakt är svårare och mindre lönsam än annan viltjakt. Den sker företrädesvis nattetid, <em>åtling</em>, och jägaren har en och en halv timme på sig att ta hand om köttet - sedan är det förstört. Visar det sig sedan att det finns trikiner i köttet, är det värdelöst.<br />
* Vildsvin är inte bara allätare, som sina släktingar grisarna, utan också asätare. I och med vildsvinens framväxt har antalet kadaver i skogen minskat avsevärt, nästan helt försvunnit.<br />
* Citat: "Vildsvin är skadedjur. De är stora, farliga råttor."<br />
<br />
<u>Kanske bör det också nämnas dessa två fakta:</u><br />
* Vildsvin utrotades i Sverige på 1700-talet<br />
* Vildsvin har inga naturliga fiender i Sverige. Björnen jagar inte på det sättet och vargarna rår inte på de vuxna vildsvinen. Kultingar tar de gärna, men suggorna försvarar sina ungar väldigt aggressivt. <br />
<br />
Idag pratade man på morgonnyheterna om att det under dagen ska fattas beslut om rovdjuren, framför allt då vargstammen i Sverige. Det beräknas idag finnas ungefär 400 vargar i Sverige och (riksdagen? regeringen?) anser att det behövs mellan 170 och 270 vargar för att arten ska vara livskraftig. Cynisk som jag är tänker jag att det nog är många jägare som tycker att ens 170 vargar är 170 för mycket.<br />
Andra jägare, kanske i vissa fall samma, matar fortfarande vildsvin under vintern.<br />
En av julbordsdeltagarna uttryckte sig om detta som att "om man säger att vildsvinen är ett problem, men fortfarande matar dem, då har man inte förstått vad det handlar om".<br />
<br />
Det jag har läst om vildsvinsmatning, och jag gjorde en del läsning förra vintern, gör gällande att matningen är nödvändig. Inte, som för rådjuren, för att vildsvinen riskerar att svälta ihjäl utan stödutfodring, utan för att vildsvinen kommer till bebyggelse när de inte hittar mat i skogen. Och i bebyggelse gör de skada. Det kan alltså vara en rent medmänsklig handling, vildsvinsmatningen. Men faktum är att den håller liv i en art som ställer till stora bekymmer för jordbrukare, "vanliga" trädgårdsägare, bilister (drygt 4000 viltolyckor med vildsvin, jämfört med knappt 6000 med älg och inte ens hundra med rovdjur).<br />
Vargar och björnar skjuts av så snart de kommer i närheten av ortsbebyggelse - vildsvinen ställer till så mycket mer och förökar sig som om det inte fanns en morgondag.<br />
<br />
Jag säger inte att vi ska utrota vildsvinet på nytt. Det gör nytta i skogen, när det håller sig i skogen. Men att ha ett stort, farligt djur utan naturliga fiender är helt enkelt inte hållbart. 90% av dödsfallen bland vildsvin beror på jakt och vi jagar inte ens hälften så många som vi borde. Till viss del för att det inte är lönsamt för jägarna, och kanske inte heller lockande. Vem vill sitta på pass hela natten för att skjuta av skadedjur (vars kött man kan äta) när man kan radiopejla in vargar och skjuta av dem istället, så man får skjuta en extra älg till hösten?<br />
Jag kanske låter bitter. Kanske är jag det.<br />
Men frågan är, spelar det någon roll vad som lockar jägarna? Är vi tillbaka på stenåldern, med jägare och samlare, och helt plötsligt har jägarna det stora vetot? Det är en konstig logik i så fall: "Vi jagar djur som inte skadar oss och som vi kan äta. Vi jagar också djuren som jagar de djuren, för vi vill inte ha konkurrens om maten. Men djuren vi kan äta, och som skadar oss, dem låter vi i stort sett vara." <em>Because meh...</em>?<br />
<br />
Vildsvinskött är gott (största delen av deras kost är vegetabilisk, trots allt) så köttet går att sälja. De kan och får jagas i princip året om. Vad är då problemet? Pengar, förstås.<br />
Men satsa på det då! Satsa på att det ska finnas viltslakterier. Låt Länsstyrelsen anställa jaktlag för att hålla åtlingar. Skjut av de drygt 200 000 djuren varje år. Visst, det kanske är mycket att kräva att 550 djur ska skjutas varje natt året om, men är det omöjligt? Låt jägarna få betalt för sitt jobb och låt köttet inbringa pengarna, när det säljs till och i mataffärer och restauranger.<br />
Om jägarna själva ska bekosta sin tid kommer det aldrig att locka att skjuta av dem i någon större utsträckning. Då blir det inget, och vildsvinen kommer fortplanta sig värre än kaniner. Då kommer vargjakten vara Sveriges minsta problem. För om det är någon viltstam som behöver minskas, vars bestånd måste regleras med jakt, så är det inte vargen.<br />
Och det höll även landsbygdsborna med om.<br />
<br />
<br />
<em>Redigering</em>Tillägg till detta inlägg, helt enkelt.<br />
<br />
* Rapport från Landsbygdsdepartementets vildsvinsseminarium november 2013, <a href="http://www.government.se/download/1191eb2e.pdf?major=1&minor=228942&cn=attachmentPublDuplicator_0_attachment">http://www.government.se/download/1191eb2e.pdf?major=1&minor=228942&cn=attachmentPublDuplicator_0_attachment</a><br />
<br />
* Jägareförbundets avskjutningsstatistik för vildsvin under året 2012/13<br />
<a href="http://jagareforbundet.se/Documents/Viltovervakning/Vildsvin_avskjutning_2012_2013.pdf">http://jagareforbundet.se/Documents/Viltovervakning/Vildsvin_avskjutning_2012_2013.pdf</a><br />
Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-2076383872865032042013-11-19T16:44:00.004+01:002013-11-19T16:44:55.516+01:00Om sömn och sovandeEn sida jag följer på facebook länkade idag till en artikel om hur folk sov förr i tiden. Föga intressant, tycker ni kanske? <a href="http://slumberwise.com/science/your-ancestors-didnt-sleep-like-you/" target="_blank">Avgör själva</a>.<br />
Det jag känner att jag behöver skriva av mig om är inte huruvida man borde sova sju eller åtta eller nio timmar, eller för den delen att det kanske är bättre att sova i två omgångar per natt. Jag tror att varje människa själv har bäst förutsättningar för att känna sin kropp och dess behov av sömn. Det jag däremot känner att jag vill påminna om är däremot detta:<br />
<br />
Det börjar bli vinter. Det börjar bli jul. Jul innebär för många att vara tillsammans med familj och vänner, äta god mat, mysa. Men det kan också innebära stress. Gardiner ska tvättas, pepparkakor bakas, gran köpas, hem pyntas - julklappar köpas.<br />
Det blir lätt lite för mycket, just för att så mycket "ska" eller "måste" göras - för förutom allt detta har man förstås, som alla andra månader, studier eller jobb, städning, matlagning, dagishämtning, allt det där vardagliga som också tar tid och energi.<br />
Det jag vill skicka med er är detta:<br />
<br />
Glöm inte att vintern, för växter och djur och hela människans historia, har varit en period för vila och återhämtning. (Visst, argumentera om att djur måste kämpa extra hårt för att överleva om ni vill, men lyssna och läs.) Här i Sverige, och på många andra håll i världen, är det mörkt och kallt. Allt mindre dagsljus innebär lägre temperaturer. Lägre temperaturer gör att vi blir mindre benägna till aktivitet (utvecklingsmässigt sett för att energin behövs till att hålla värmen, något vi kanske inte så ofta behöver oroa oss för här i Sverige 2013). Vad har då våra förfäder gjort, dessa mörka och kalla månader?<br />
Vilat. Återhämtat sig. Sovit.<br />
<br />
Jag kan inte ta bort stressen, eller måstena. Vad jag kan göra är att säga: det är okej att vara trött. Det är okej att ta det lugnt. Det är okej att spendera en ledig dag med att läsa en bok eller se en film eller bara ligga och mysa.<br />
Jag vågar nästan lova att om du ger dig själv tid att ta det lugnt, vila och sova, så kommer stressen att minska. Du kommer att orka genomföra måstena, och du kommer ha mycket roligare. Men ge dig själv tid att återhämta dig. <br />
Och ät massor med mandariner och clementiner. De är i säsong nu, är sprängfyllda av nyttigheter, lätta att ta med i väskan eller fickan och dessutom supergoda. Håller igång både kroppen, hjärnan och humöret.<br />
<br />
Alltså: Vila. Sov. Du kommer må bra av det.Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-13698965424056056032013-11-17T11:33:00.001+01:002013-11-17T11:33:30.241+01:00I, robot - boken och filmenÅr 2004 såg jag och förälskade mig i filmen <em>I, Robot</em>. Det var en snygg, välgjord, spännande historia och jag föll som en fura. Följaktligen önskade jag mig boken den baserats på i julklapp - och fick den. Det fanns bara ett problem: jag läste den inte.<br />
Jag kan nu, nio år senare, inte svara på varför. Kanske berodde det på att jag av de första sidorna inte såg den berättelse jag förälskat mig i och därför inte hittade intresset att läsa. Kanske hade jag helt enkelt, fyra månader efter filmen, gått vidare till andra filmer och böcker. Vad det än berodde på så läste jag inte boken, men jag behöll den. Och nu, nio år senare, har jag äntligen läst den.<br />
Anledningen är förstås enkel: i en uppgift om science fiction ingår att läsa de två första kapitlen och eftersom jag hade boken hemma var det ju lätt gjort. Och sedan kunde jag inte sluta.<br />
I novellerna har jag sett de delar som sedan införlivats i filmen och på sätt och vis blivit nyförälskad. Och det är härligt med förälskelse.<br />
<br />
Så givetvis är nästa punkt på att-göra-listan att se om filmen. Tur att jag har en ledig dag idag!Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-53934907099508702402013-11-12T16:48:00.001+01:002013-11-12T16:48:35.157+01:00Ellroys mästerverk - upphackat, rörigt, men ändå på något vis imponerandePrecis som det tenderar att bli på hösten och vintern har läsningen inte varit särskilt hög för min del. Mycket annat, inte bara skolarbete och entreprenörsplaner, har kommit i vägen, och därför har läsandet och även skrivandet kommit att kretsa mer kring olika typer av nördande. Sherlock var den första delen, sedan Marvels superhjältefilmer i och med premiären<em> av Thor: The Dark World. </em>Nu sitter jag här och har precis läst ut James Ellroys <em>Los Angeles Konfidentiellt</em>, helt till förmån för en uppgift om kriminallitteratur. <br />
L.A. Confidential är kanske en av de märkligaste, mest utmattande och röriga böcker jag någonsin läst. Språket och jargongen är hårda, avhuggna och kryddade med slanguttryck, handlingen upphackad - att det ligger ett antal fruktansvärda styckmord i grunden för kriminalfallet kan nog inte bara ses som ett sammanträffande. Jag har idag läst ungefär 350 sidor av den drygt 500 sidor långa romanen och det går alldeles runt i huvudet. Man vet liksom inte riktigt vad man ska tro - och man är inte säker på om man verkligen uppfattat upplösningen rätt. Samtidigt är jag motvilligt imponerad av att Ellroy ändå lyckades knyta ihop alla dessa hundratals trådar. hmm... Nåja, dags att krydda detta med Arne Dahls novell <em>Övervåld</em> och sedan är det bara att sätta igång med djupdykningen till kriminallitteraturens mitt!Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-68272302540493533322013-10-29T12:38:00.001+01:002013-10-29T12:38:23.665+01:00En kort uppdatering om texterna och tillvaronI skrivande stund befinner jag mig i ett virrvarr av genrer och berättelser. Jag har just avslutat en delkurs om kärleksromaner, med <em>Stolthet och fördom</em> och <em>Mördande hetta</em> (Nora Roberts) som exempeltexter, och har just påbörjat genren kriminallitteratur där Poes <em>Morden på Rue Morgue </em>och Conan Doyles <em>A Study in Scarlet</em> står i kontrast med Ellroys <em>L.A. Konfidentiellt</em> och Arne Dahls <em>Övervåld</em>. Samtidigt ska jag skriva en uppgift i turism där jag tänker avhandla New Orleans och hur staden porträtteras i Anne Rices Vampyrkrönika, och imorgon visas <em>Thor 2 - The Dark World</em> på bio (inför vilken jag i eftermiddag ska se första <em>Thor</em>-filmen med några vänner). Det riktigt snurrar i huvudet av årtal, epoker, karaktärer, medieformer och annat - och det är på sätt och vis helt fantastiskt. Att <em>Downton</em> <em>Abbey</em>s fjärde säsong kommer börja sändas på lördag, och att åtminstone det amerikanska sändningsdatumet för <em>Sherlock</em>s tredje säsong har publicerats, bidrar bara ytterligare till kavalkaden av fiktiva världar i min värld...Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-26752149051038431262013-10-02T09:42:00.001+02:002013-10-02T09:42:15.206+02:00Och då kan du inte undgå att lyckasIgår kväll kom min mamma in till mig i köket och frågade vad jag läste. Jag visade henne då boken, <em>Handbok för personlig försäljning</em>, och berättade om den. Hon lämnade då köket men kom tillbaka två minuter senare med en annan bok, som hon räckte fram och bad mig titta på.<br />
Det var en av de äldre böckerna från vårt bibliotek och bokryggen var så nött att varken titel eller författare kunde urskiljas, och sidorna hade den där lite beige färgen som papper får när det gammalt. Boken var <em>Vägen till framgång i försäljning</em> av Frank Bettger, skriven 1949 och utgiven i Sverige fem år senare.<br />
Jag började förstås läsa i den, nyfiken på hur Bettgers bok skulle skilja sig från den mycket moderna handboken, och tio minuter senare kunde jag inte lägga undan den. Sällan har jag stött på en så engagerande bok, som inte varit skönlitteratur. På något vis lyckas den förstås vara en självbiografi också, med alla historier och anekdoter som trängs på sidorna, men alla tips och råd radas upp ordentligt och systematiskt, och efter varje kapitel sitter man och känner sig fullkomligt upplyst. <br />
<em>Handbok för personlig försäljning</em> är inte dålig, men den är tämligen tråkig - den är just en handbok och den är skriven på ett sätt som får försäljning att framstå som en nära släkting till naturvetenskap, där en händelse har en enda logisk följd. Frank Bettgers bok å andra sidan är förklädd till en berättelse, en slags resa om man så vill, längs den väg han själv rest - och den berättas med ärlighet, engagemang och humor. Föga förvånande tog det mig inte många timmar att läsa ut boken: jag plöjde igenom den och känner på något sätt en märklig nedstämdhet över att livförsäkringsförsäljare inte längre är särskilt aktiva i USA. <br />
För faktum är att även om Bettger föddes 1888 och sålde livförsäkringar från mitten av 1910-talet och framåt, så är det han skriver om fortfarande högaktuellt. Kanske inte att man som försäljare måste ha rätt hatt och överrock till sin kostym, men i stora drag och i allt som gäller den personliga interaktionen. Han beskriver kundbesök och "säljsamtal" - han använder aldrig ordet säljsamtal - som det de verkligen är, nämligen möten mellan människor. Med extrem lyhördhet och stor självdistans.<br />
Boken finns för övrigt fortfarande att få tag på, via till exempel Adlibris, om någon är nyfiken.<br />
Sist men inte minst vill jag lämna er med detta guldkorn ur Frank Bettgers samlade insikter och inspirationer:<br />
<br />
<br />
<div align="center">
Han sade så här:</div>
<div align="center">
"Mina herrar. När det kommer till kritan är allt försäljningsarbete mycket enkelt - man träffar andra människor. En försäljare kan ha högst ordinära personliga egenskaper. Men om han går ut och berättar om sin vara med övertygelse och allvar för fyra eller fem personer var dag, ja, då kan han helt enkelt inte undgå att lyckas."</div>
<div align="center">
</div>
<div align="center">
Se, där fick jag mig en rejäl körare. (...) Jag bestämde mig omedelbart för att ta honom på orden.</div>
<div align="center">
Jag sade åt mig själv: Hör du Frank, dina ben är det inget fel på. Du kan minsann gå ut och berätta om din vara med både övertygelse och allvar för fyra eller fem personer om dagen. Och då kan du inte undgå att lyckas.</div>
Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-2813680765721917702013-09-30T10:20:00.002+02:002013-09-30T10:20:27.743+02:00Nördandet fortsätterDet är fortfarande Sherlock som gäller. Andra saker, andra böcker, får helt enkelt stå undan - även om jag kanske inte är helt nöjd med det. Till exempel hade det varit bra om jag läst ut femte boken i The Mortal Instruments-serien, men det hann jag liksom inte med innan nördandet satte igång på allvar.<br />
För tillfället läser jag tre böcker parallellt. Dels en samlingsvolym med Sherlock Holmes-berättelser, dels <em>Från Holmes till Sherlock</em> som jag nämnde i förra inlägget, och dels <em>Sherlock: The Casebook</em>, som är fanservice snarare än något annat men just därför också väldigt lättsam att läsa.<br />
Nu på förmiddagen har jag emellertid varit tvungen att ta en liten paus i den läsningen, eftersom skolarbete inte gör sig själv. Sålunda har det blivit tre skräcknoveller, två av Edgar Allan Poe och en av Stephen King, som nu ska analyseras på lite olika sätt, och när det väl är avklarat väntar en stor turismuppgift på min odelade uppmärksamhet. Hmm...Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-25784743907098587672013-09-24T21:12:00.005+02:002013-09-30T10:15:41.769+02:00Sherlock, Sherlock, SherlockJag skyller på Amanda.<br />
Jag hade inte tänkt börja nörda Sherlock, inte nu - om en månad kanske, när datumet för tredje säsongens första avsnitt fanns inom synhåll, men inte än. Men så började vi prata om det. Och så var jag tvungen om att se om hela serien och plöja genom diverse internetsidor. Och titta på trailern inför kommande säsong. Läsa intervjuer. Lyssna på kommentarspår till avsnitten. Och så börja läsa om Conan Doyles originalberättelser för okänd gång i ordningen.<br />
Total nördighet alltså.<br />
Som om de vore en del av en sammansvärjning publicerade Science Fiction-bokhandeln idag ett boktips, <em>Från Holmes till Sherlock</em> av Mattias Boström, som släpptes för ungefär en månad sedan. En slags biografi över mästerdetektivens tillblivelse och hur han har gestaltats genom åren. Lockande!<br />
Så råkade jag vara nere på stan och råkade ha mer tid än planerat och råkade gå förbi, nej, <em>in</em>, i bokhandeln. Frågade om man kunde beställa hem boken och vad det i så fall skulle kosta. Den fanns inne.<br />
Vad gör man? Jag för min del tänkte att jag antingen kunde köpa den nu och njuta av den på en gång, eller vänta tills min födelsedag om tre månader och hoppas att någon vän eller släkting förstod att just den boken var viktigare än något annat. Men avhållsamhet, dygd eller ej, dödar om man utövar det i överflöd. Så nu har jag boken intill mig och litet hopp om att verkligen kunna fokusera på skolarbetet de närmaste dagarna. Vi får väl se hur det går...Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-77094781963669505502013-09-24T21:06:00.000+02:002013-09-24T21:06:01.461+02:00Hur radikalt var Star Trek?Den frågan ställdes till Dick Harrison via SvD tidigare i månaden. Jag, som har ägnat sommaren åt att nörda igenom hela originalserien med tillhörande filmer och J.J. Abrams två filmer, tycker förstås frågan var jätterolig - eftersom jag haft alltsammans så fräscht i minnet och tror mig kunna se både hur gammalmodig originalserien framstår idag men också hur ny och kontroversiell den måste ha varit för femtio år sedan.<br />
Svaret hittar ni på <a href="http://blog.svd.se/historia/2013/09/08/hur-radikalt-var-star-trek/" target="_blank">SvDs hemsida</a>.Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-45982907510835886472013-08-28T18:14:00.001+02:002013-08-28T18:14:25.572+02:00Nytt i läshögenSom vanligt finner jag mig själv oförmögen att bara läsa en enda bok i taget. Just nu har det förvisso berott på att min mp3-spelare vägrat att fungera ordentligt, så jag har inte kunnat lyssna färdigt på <em>The Scottish Prisoner</em> som jag föresatt mig att göra under en övernattningsresa till Göteborg - utan istället omedelbart varit tvungen att införskaffa nytt i bokväg. Förutom fyra mangavolymer blev det de två första böckerna i Cassandra Clares serie <em>The Mortal Instruments</em> (jag såg filmen i måndags och fann den bättre än förväntat, så det kändes ganska logiskt att köpa böckerna) särskilt som jag nu ändå var i Science Fiction-bokhandeln och kunde botanisera lite grann.<br />
Än så länge är jag bara halvvägs i första boken och jag vet inte om jag ska läsa ut den innan jag lyssnar färdigt på ljudboken - jag är otroligt kluven i frågan. Och samtidigt har ju höstterminen börjat, så det finns gott om mindre intressanta böcker som behöver läsas också.<br />
<br />
Nåja, det låter visa sig!Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-25721104142496525192013-08-10T10:41:00.001+02:002013-08-10T10:41:11.459+02:00AugustiuppdateringDen senaste tiden har jag läst formligen slukat fantasy. Inget jag inte läst förut av de senaste fem, tvärtom har det varit återseenden alltihop, men det gör det inte mindre underbart - och det känns ganska välbehövligt efter att ha läst Iliaden och Astrid Lindgren i princip hela sommaren.<br />
Å ena sidan har jag läst om mina två Dragon Age-böcker, <em>The Stolen Throne</em> och <em>The Calling</em>, och å andra sidan har jag läst om Meredith Ann Pierces serie om Aeriel, den som börjar med <em>Den fjortonde bruden</em>.<br />
Jag läste <em>Den fjortonde bruden</em> för första gången när jag var kanske fjorton år. Min syster hade läst den och sa väl ungefär "LÄS DEN" - vilket jag gjorde, och snabbt därefter de två följande böckerna. Det är en av mina favoriter inom fantasy, av många anledningar, och även om de kanske har förändrats sedan mitt första möte med böckerna så är det inte till det sämre.<br />
Det första jag älskar är var alltihop utspelar sig. Det andra är ramsorna, profetian som Aeriel ska följa. Det tredje: Irrylath. Slutet är jag delad om, jag hatälskar det. Men den femte saken, det är hur <em>otroligt </em>mycket symboler och fantastik som Pierce får in mellan dessa förhållandevis få sidor. Magiska tal, namngivna föremål med makt, sagovarelser, magiska föremål - och samtidigt är det så mycket sci-fi att hela berättelsen snarare är science fantasy än fantasy. Och så åter, det där att det inte slutar i total lycka.<br />
Helt underbart är det, och därför kanske föga förvånande att jag plöjt igenom böckerna.<br />
<br />
Men jag har också läst en annan bok de senaste dagarna, en som jag faktiskt ganska långsamt tagit mig igenom bit för bit: <em>I am J</em> av Cris Beam. Det är en YA-roman om transkillen (FtM) J, processen att hitta sig själv, våga stå för sig själv inför andra - och den var bra, det var den. Efter ungefär halva boken, då jag första halvan fann J otroligt osympatisk och rent ut sagt en gnällig skitunge. Sen blev det bättre - och så tog också andra halvan inte ens en femtedel av vad första halvan tog att läsa. Synd när det blir så.<br />
<br />
Nu är bara frågan, när sommarkurserna närmar sig sitt slut, vad jag ska läsa under hösten. En omläsning av Diana Gabaldons böcker står högt på listan - jag gav mig i kast med det för inte så länge sedan men orkade bara med de tre första, precis som förra gången! Det har inte direkt att göra med att de efterföljande böckerna är sämre, för det är de inte, men nummer fyra och fem äger inte rum i Skottland. (Hör, hur bortskämd jag är!) Frågan är om jag ska ge mig på att lyssna på böckerna på ljudbok, för första gången. Jag har lyssnat på de tre första kapitlen i första boken och det har funkat bra, men vilken tid det tar! Skrämmande långsamt! Å ena sidan är det väl kanske bra (jag lyssnar medan jag promenerar), men å andra sidan skulle jag själv läsa två eller tre gånger så fort. Hmm... vi får se hur det blir med det hela.Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-63218015185190503392013-07-20T09:33:00.001+02:002013-07-20T09:33:16.884+02:00Astrid, Astrid, AstridFörra sommaren var det Harry Potter. Den här sommaren är det Astrid Lindgren som gäller.<br />
Linnéuniversitetet har för närvarande, vill jag mena, de mest intressanta småkurserna inom litteraturvetenskap i hela Sverige. Mina tidigare erfarenheter (Harry Potter och Shakespeare) får den här sommaren sällskap av fantasy och Astrid. Väl upplagda kurser med superbra lärare och, förstås, ett riktigt, riktigt bra innehåll.<br />Just nu är det Astrid jag fokuserar på, något som kanske märks i de senaste titlarna på min lista över lästa böcker. Nu senast <em>Kerstin och jag</em>, som jag aldrig läst förut men tyckte var hur mysig som helst, <em>Ronja rövardotter</em> och de tre böckerna om <em>Emil i Lönneberga</em>.<br />
Ronja rövardotter är bara en av Astrid berättelser som jag kan nästan utantill - inte för att jag läst boken så ofta utan för att jag har sett filmen så ofta. Barn av min tid som jag är. Därför blev läsningen av boken sådan, att jag nästan varenda replik kunde höra den så som den sägs i filmen. Och hur brast inte mitt hjärta mot slutet!<br />
<br />
"Han har funnits jämt! Och nu finns han inte!"<br /> "Mattis, du vet ju att ingen får finnas jämt. Vi föds och vi dör, så har det ju alltid varit, vad jämrar du om?"<br /> "Men han fattas mig! Han fattas mig så det skär i bröstet!"<br />
<br />
Och det skär i bröstet att läsa (och höra det). Jag satt där med tårar i ögonen. Åh, Astrid! <br />
<br />
Att läsa om Emil var lite samma upplevelse, men inte riktigt lika mycket. Vad det beror på... Kanske jag inte har sett de teveavsnitten riktigt lika ofta? Samtidigt är förstås både röster och skådespelarinsatser levande för mig. Men Emil är mysigt på ett annat sätt. Det är pittoreskt, alla hyss till trots. Vissa episoder är fantastiska rent ut sagt - men så är det ju som det var med Ronja. Sista episoden, när Alfred nästan dör i blodförgiftning och Emil riskerar livet för att ta honom till doktorn. Usch, där kom tårarna igen. <br />
<br />
Hela kursen känns som fylld med dessa nostalgiska återupptäckter. Inte så att jag har glömt Astrid, nej, men det klart att hennes böcker kommit lite i skymundan ju längre upp i åren man kommit. Att hitta tillbaka, och dessutom få läsa om hennes liv och barndom också, det blir lite som att hitta hem - tycker jag. Astrid-frälst som jag är sedan länge - och länge kommer att förbli!<br />
<br />
Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-24939843311787364992013-07-04T21:15:00.001+02:002013-07-04T21:15:15.494+02:00Varning för Star TrekDen 29 maj såg jag <em>Star Trek Into Darkness</em> på bio efter rekommendation av en vän. På den dryga månad som gått sedan dess har jag inte bara sett <em>Star Trek</em> från 2009 utan också hela <em>The Original Series</em> från 1966-69. Idag läste jag också igenom Gene Roddenberrys skönlitterära text <em>Star Trek: The Motion Picture Novel</em> som skildrar händelserna i den första <em>Star Trek</em>-filmen. Således har det varit mycket trekking den senaste månaden, något som knappast någon i min bekantskapskrets har kunnat undgå och som knappast lär avstanna inom den närmaste tiden heller, på grund av att jag ännu har flera filmer att se samt förstås DVD-släppet av Into Darkness i slutet på sommaren.<br />
<br />
Allt detta samtidigt som jag bollar tre sommarkurser med mycket litteratur.<br />
<br />
Jag har inte direkt varit någon Trekkie innan och efter en enda liten månad vågar jag inte använda termen om mig själv ännu då den omsluter och innebär så mycket mer - och framför allt, för mig, ett tidsperspektiv. En månad är ingenting när man betänker de 45 år som konceptet funnits. En månad för att se igenom TOS är ingenting, jämfört med de människor som följde serien under åren som serien verkligen sändes.<br />
Vad är det då som är så fascinerande? Jag vet inte riktigt. Eller snarare, flera saker. Å ena sidan är det de rent tekniska sakerna, som gör att jag finner nöje i att se till exempel <em>Familjen Macahan</em>: alltifrån bild och ljud till filmtekniker, manusutformning, sminkning, rekvisita med mera - TOS är nära 50 år gammalt och är därför otroligt långt ifrån inte bara den filmteknik som finns nu men också den som fanns när jag var barn, alltså för femton, tjugo år sedan. Otroligt mycket har hänt. Kombinera detta med att 60-talets Star Trek utspelar sig på 2200-talet. En vision om framtiden om 250 år - 50 år gammal! När jag såg Into Darkness reflekterade jag inte över deras c<em>ommunicators</em>, liknande mobiltelefoner i utseendet och något mer som walkie-talkies i funktionen, för att det för mig är något helt naturligt. Men när Star Trek först utvecklades: framtidsteknologi! Skrivplattorna de använder, samma sak där. För mig ser de helt hopplöst utdaterade ut. Datorskärmarna - <em>pfft!</em> - för mig, som relaterar till datorskärmars grafik i <em>I, Robot, The Island, The Avengers</em> och naturligtvis de två nyaste Star Trek-filmerna, för att bara nämna några. <br />Däri ligger en stor del av nöjet, underhållningen.<br />
En annan del handlar om berättelsen, så klart. Långt från alla episoder är särskilt intressanta, men just för att de alla behandlas som enskilda enheter, utan sammanhängande händelseförlopp eller trådar, gör att de ändå blir trovärdiga och sevärda på något sett, i sin egen rätt och utifrån sina egna förutsättningar. På det sättet blir även avsnitt med relativt låg kvalitet intressanta.<br />
Men mest är det förstås karaktärerna, deras utveckling och interaktioner med varandra - och detta, just detta - tror jag är det som är det mest intressanta - just för att där inte finns någon röd tråd! Det finns ingen övergripande berättelse om hur Kirk, Spock, McCoy, Scotty och de andra reser genom världsrymden i fem år och vad som händer och hur de förändras av det som händer dem! Den övergripande berättelsen är: de här människorna, i det här skeppet, har i uppdrag att resa omkring i rymden. Avsnitten är information, som uppsnappade från skeppsdatorns loggbok. Det är upp till tittaren själv att se karaktärsutvecklingen - den tvingas inte på en. Och därmed involveras tittaren på ett sätt som andra teveserier inte använder sig av. En annan teveserie jag för närvarande gillar är Perception, och den är ju alltså helt tvärtom. Varje episod är en händelse, men dessa händelser är underordnade den stora historien om huvudpersonen. De kan ses och uppskattas fristående, men de är menade att följas och att sammanväva en sammanhängande berättelse om en eller flera personers utveckling.<br />
Att Star Trek är relativt fritt från detta är alltså något av en frigörelse. Jag som tittar är fri att välja vilket avsnitt jag vill se utifrån avsnittets egna kvalitéer - jag måste inte se dem i en viss ordning (se nedan), det är först när jag har sett dem alla som jag kan skapa mig en uppfattning om karaktärerna och en eventuell utveckling - men den är då helt skapad av mig själv, min uppfattning, mitt val av episodsordning - och det finns fortfarande flera års händelser kvar, outforskade. Inga dörrar är stängda för min nyfikenhet, mina tankar.<br />
<br />
Jag skulle kunna fortsätta i nästan all evinnerlighet, men nu ska jag se första Star Trek-filmen. Jag kommer nog återkomma till detta ämne i framtiden.<br />
<br />
För den oinsatte: Star Treks avsnitt är lite speciella när det kommer till ordning. Så här ligger det till:<br />
Avsnitten är producerade i en ordning, publicerade i en andra ordning och sedan, den uppfräschade versionen, publicerade i en tredje ordning. Dessutom har varje avsnitt en egen datering - skeppets loggbok förs enligt stjärndatum. Detta datumsystem är inte kartlagt (en tanke är att stjärndatumet förändras i olika delar av rymden) men <em>stjärndatumkronologin stämmer inte överens med någon av de tre här ovan publicerade ordningarna</em>. Löst kan man säga att den gör det: varje säsong använder i tur och ordning stjärndatum som börjar på 1, 2, 3, 4 och 5, men händelser stjärndatum 2235 kan produceras, och sändas, före 2228. Likaledes kan 2235 följas av 2758, därefter 2542, sedan 2384 - och så vidare. Varje avsnitt är alltså på alla sätt totalt fristående från varandra kronologiskt.<br />
Om man däremot, som jag, är intresserad av karaktärsutveckling bör man förstås se avsnitten i kronologisk produktionsordning, eftersom skådespelarna utvecklade sina karaktärer i denna ordning (dock, ska det sägas, kan vissa okaraktäristiska händelser uppträda om man ser i denna ordning, eftersom olika manusförfattare och regissörer tolkat och påverkat rollerna på olika sätt).Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-57901285975405549372013-06-23T11:25:00.000+02:002013-06-23T11:25:06.634+02:00Förr eller senare exploderar jag - John GreenSpenderade morgonen med att läsa ut denna smått hjärtskärande bok. Hjärtskärande för att den andas hopplöshet mer än något annat. Inte för att jag än har bestämt mig för om eller hur mycket jag tyckte om den.<br />
<br />
Eller, vem försöker jag lura, jag tyckte om den. Framför allt tyckte jag om Hazel Grace och Augustus, och Hazels pappa. Isaac också, på sätt och vis. Men händelserna? Berättelsen?<br />
Nej, inte så mycket. Jag menar... "Hej, det här är en bok om några cancersjuka ungdomar." Det står liksom klart från början att någon kommer att dö, att det kommer bli sorg och tårar och jobbigt. Snacka om kontrakt mellan författaren och läsaren. Man bara vet att det är så. Och naturligtvis blev jag inte besviken på den punkten.<br />
<br />
Och jag vet liksom inte vad jag ska göra åt det, för om det inte hade varit så hade jag fortfarande inte varit nöjd, förstås. Men med det sagt så var jag inte sådär överförtjust i resan de gjorde heller. Det kändes plastigt. Tyvärr.<br />
<br />
Mina åsikter är delade.Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-29970407849597060162013-06-20T18:28:00.001+02:002013-06-20T18:28:11.231+02:00Dansa på min grav - Aidan ChambersTrots att <em>Dansa på min grav</em> är närmast kultförklarad är det en bok jag inte har läst tidigare. Enligt ett inlägg i en gammal blogg som jag inte har använt på åtminstone sex år finns den emellertid omnämnd: jag började läsa den men tyckte inte att den levde upp till baksidestextens löfte och slutade därför. Jag har inga minnen av detta.<br />
Nu har jag emellertid läst den - inte direkt slukat, men åtminstone med visst sug vänt sida efter sida och med viss motvillighet släckt sänglampan om nätterna. Och jag gillade den. Inte bara för den liksom med en axelryckning skildrade kärlekshistorien, utan på grund av rappheten, språket, stilen. Helt egen.<br />
<br />
Jag är dock fortfarande lite fundersam inför <em>Vykort från ingenmansland.</em> Kanske att det får bli något annat dessförinnan.Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-46810068920841743522013-06-10T09:40:00.000+02:002013-06-10T09:40:43.488+02:00Snövit - Marie HermansonFör en tid sedan fick jag anledning att gå in på en gammal blogg, som jag hade och skrev i för flera år sedan. Jag letade efter en boktitel, som jag tyvärr inte hittade, men däremot hittade jag istället <em>Snövit.</em> Och jag insåg att jag hade glömt den.<br />
Jag har ett ganska gott minne för sådant jag läst och därför var det närapå omöjligt för mig att tänka att jag hade läst en bok som jag inte hade något minne av, och därför lånade jag den förstås. Och omedelbart kom minnena tillbaka.<br />
<em>Snövit</em> är en omskrivning av den klassiska sagan. Den börjar med att berätta jägarens historia och fortsätter därefter med Snövit och sedan de sju små männen.<br />
Det finns ett allvar i den här versionen av sagan som är direkt vuxet. Det är inte en berättelse för barn, inte på något sätt. Det finns ondska, som på något vis är mer raffinerad och mer förrädisk, och slutet är inte <em>gott, allting gott</em>. Det är en osäkerhet, en ängslan inför en framtid som inte alls, nödvändigtvis, är bättre. Mörkret finns där hela tiden.Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-55957469937020858882013-06-06T17:24:00.001+02:002013-06-06T17:24:18.146+02:00Kyssa sammet - Sarah WatersKyssa sammet är en bok som jag varit intresserad av att läsa ganska länge nu. Den har stått med på min lilla lista över intressanta böcker i säkert ett år, kanske mer än så, och ändå är det inte förrän nu som jag faktiskt har införskaffat och läst den. Reaktionen är blandad.<br />
Å ena sidan gillade jag den. Jag är ju en riktig sucker för historiska romaner, kanske alldeles särskilt sådana som utspelar sig i England/Storbritannien, och jag är alltid lite extra nyfiken på HBT-böcker. Det är en välskriven bok och inblicken i 1890-talets London är fantastisk - även om mycket av det är, såvitt jag kan förstå, mycket löst baserat på fakta.<br />
Å andra sidan tyckte jag inte alls om huvudpersonen, Nancy. Hon var söt och sympatisk de första hundra sidorna eller så: när man får bekanta sig med hennes liv, följa hennes förälskelse, hennes känslor inför familjen. Men sedan? Hon blir en bortskämd, otrevlig, jobbig och hemsk människa som inte tänker på någon annan än sig själv och sin egen njutning, knappt ens vid bokens sista tre sidor då någon slags katharsis ändå uppnås. Berättelsen är uppdelad i tre avsnitt och det tredje tog mig nog dubbelt så lång tid att läsa som de första tillsammans. Jag tröttnade helt enkelt. På huvudpersonen.<br />
Dåligt tecken, enligt mig.<br />
<br />
Emellertid måste jag nämna något som jag alldeles särskilt gillade. Vid ett tillfälle besöker Nancy en damklubb, där lesbiska överklassdamer träffas. De kallar varandra för pojknamn och vissa är klädda i mer maskulint skurna kläder. Detta fick mig, ganska naturligt, att tänka på Lavender House i Diana Gabaldons <em>Lord John and the Brotherhood of the Blade. </em>Där träffas överklassherrar - bögar - och kallar varandra för flicknamn, och vissa är klädda i mer feminint skurna kläder. Som spegelscener - likadana, fast tvärtom - och Waters bok utspelar sig ungefär 140 år senare. Men annars så.Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-10128257889351840862013-06-01T10:00:00.000+02:002013-06-01T10:00:08.578+02:00"Since there's no help" - Michael DraytonIgår skrev jag om boken Musik att dö till. I den förekommer, förutom mycket klassisk musik, också en del poesi. Shakespeare finns med, förstås, men också en sonett av Michael Drayton som jag inte vill glömma bort eller tappa bort. Dessutom förtjänar den lite uppmärksamhet. Jag presenterar den här på engelska, och sedan i översättningen som finns i boken.<br />
<br />
<dt><div style="text-align: center;">
Since there's no help, come let us kiss and part,
</div>
<dt><div style="text-align: center;">
Nay I have done, you get no more of me;
</div>
<dt><div style="text-align: center;">
And I am glad, yea, glad with all my heart,
</div>
<dt><div style="text-align: center;">
That thus so cleanly I myself can free;
</div>
<dt><div style="text-align: center;">
Shake hands for ever, cancel all our vows,
</div>
<dt><div style="text-align: center;">
And when we meet at any time again,
</div>
<dt><div style="text-align: center;">
Be it not seen in either of our brows
</div>
<dt><div style="text-align: center;">
That we one lot of former love retain.
</div>
<dt><div style="text-align: center;">
Now at the last gasp of love's latest breath,
</div>
<dt><div style="text-align: center;">
When his pulse failing, passion speechless lies,
</div>
<dt><div style="text-align: center;">
When faith is kneeling by his bed of death,
</div>
<dt><div style="text-align: center;">
And innocence is closing up his eyes,
</div>
<dt><div style="text-align: center;">
-Now if thou would'st, when all have given him over,
</div>
<dt><div style="text-align: center;">
From death to life thou might'st him yet recover!</div>
</dt>
<br />
<div style="text-align: center;">
~</div>
<div style="text-align: center;">
</div>
<div style="text-align: center;">
Då intet hjälper, kyss mig till farväl.</div>
<div style="text-align: center;">
Jag har ej mer att ge. Det är förbi,</div>
<div style="text-align: center;">
och jag är glad, ja, glad av all min själ,</div>
<div style="text-align: center;">
att jag så utan fläck nu kan bli fri.</div>
<div style="text-align: center;">
Var ed är löst. Till avsked handen ge!</div>
<div style="text-align: center;">
Och om vi möts igen i någon framtids dar</div>
<div style="text-align: center;">
skall ingen på vår panna kunna se</div>
<div style="text-align: center;">
att något grand av kärlek lever kvar.</div>
<div style="text-align: center;">
Nu, när vår kärlek flämtar dödsberedd,</div>
<div style="text-align: center;">
med stannad puls passionen ligger still,</div>
<div style="text-align: center;">
och tron på knä har sjunkit vid hans bädd,</div>
<div style="text-align: center;">
och oskulden hans ögon sluter till - </div>
<div style="text-align: center;">
nu, om du vill, nu när han sviks av alla,</div>
<div style="text-align: center;">
från död till liv kan du blott återkalla.</div>
</dt>
</dt>
</dt>
</dt>
</dt>
</dt>
</dt>
</dt>
</dt>
</dt>
</dt>
</dt>
</dt>
Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8448093350791946511.post-72104356077935384542013-05-31T14:00:00.003+02:002013-05-31T14:00:37.341+02:00Musik att dö till - Jean UreMusik att dö till hittade jag för första gången för många, många år sedan i bibliotekets hyllor. Det var i första hand titeln jag fastnade för, därefter baksidestexten och sedan var jag fast. Boken handlar om bästa vännerna Christopher och Nick som isolerar sig från andra för att tillsammans lyssna på klassisk musik och agera ut rollspelskaraktärerna Guy och Oliver. Men så förändras allting när Sal kommer in i bilden och Nicks mormor dör. Spelet förändras och reglerna fungerar inte längre.<br />
Boken tilltalar mig av flera anledningar. Till en början tror jag det berodde på att jag, då, kände ett stort behov av att få vara för mig själv och ägna mig åt mina egna udda intressen, utan att ständigt känna att jag inte passade inte bland andra - en känsla som kommer till uttryck även hos Christopher. Att ett av dessa udda intressen var just rollspel, om än i en annan form, bidrog förstås ännu mer, liksom det nära förhållandet mellan Christopher och Nick och hur skört deras band blir när saker händer som de inte kan kontrollera.<br />
Emellertid finns också en annan poäng. Berättelsen är skriven ur Christophers perspektiv och ett genomgående motiv är hur hans mamma och farmor inte förstår honom. Farmodern hävdar ständigt att han är onaturlig, att han inte duger något till, och mamman försöker kanske vara mer öppensinnad men kritiserar honom också, som mödrar tenderar att göra, utifrån oro. Men saken är den att dessa två kanske inte är så omöjliga, kritiska och hatiska som de framstår som för Christopher. För var gång jag läst boken har jag mer och mer förstått deras kritik eller oro - inte så till den grad att jag inte längre är på Christophers sida, men jag ser hur han - på tonåringars vis, kanske - är oemottaglig. Tilltalet sker på olika plan och bidrar till att fördjupa berättelsen.<br />
Behöver jag nämna att det här är en av mina många, men absoluta, favoriter?Hannahhttp://www.blogger.com/profile/04625714000002561098noreply@blogger.com0