I en krönika i Aftonbladet idag skriver Ronnie Sandahl om biblioteksdöden, ett fenomen som finns och fortsätter att finnas utan att vi hör mycket mer än en suck i vinden om det. Det är lite skrämmande.
Jag är en bibliotekskramare.
Till biblioteket har mina fötter burit mig så många gånger, ibland flera gånger i veckan, ibland flera gånger om dagen, för att låna, lämna tillbaka och läsa. Bland dess hyllor har jag hittat allt, allt, allt - fler böcker än vad jag någonsin skulle kunna dra mig till minnes, och de få böcker jag inte har hittat där har jag alltid kunnat beställa hem. Bland juvelerna minns jag till exempel Polishästen Utter som jag lånade säkert fem eller sex gånger under loppet av ett par år och mer eller mindre tvingade min bästa vän att läsa, de fantastiska Fem-böckerna, Tillbaka till Pompeji och senare Meg Cabots En prinsessas dagbok-serie, Mats Wahls böcker - åh, så många, så många.
Nu på senare år har mina lån varit mer kurslitteraturorienterade, men aldrig har det varit några problem att låna hem det som inte finns. Förutom de andra värmländska biblioteken har mina boklån kommit från Vilhelmina, Umeå, Sundsvall, Göteborg, Lund - en gång till och med från Oslo, när boken i fråga inte fanns i Sverige.
Aldrig några problem. Alltid kostnadsfritt.
Bibliotek är fantastiska inrättningar.
De är i ordets rätta mening mötesplatser. Inte bara för människor utan för olika medier, olika generationer, olika språk och kulturer. Nytta, nöje, fördjupning, verklighetsflykt - det finns där, alltihop, för stora och små och mittemellan.
Låt inte biblioteken försvinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar