Astrid, Astrid, Astrid

Förra sommaren var det Harry Potter. Den här sommaren är det Astrid Lindgren som gäller.
Linnéuniversitetet har för närvarande, vill jag mena, de mest intressanta småkurserna inom litteraturvetenskap i hela Sverige. Mina tidigare erfarenheter (Harry Potter och Shakespeare) får den här sommaren sällskap av fantasy och Astrid. Väl upplagda kurser med superbra lärare och, förstås, ett riktigt, riktigt bra innehåll.
Just nu är det Astrid jag fokuserar på, något som kanske märks i de senaste titlarna på min lista över lästa böcker. Nu senast Kerstin och jag, som jag aldrig läst förut men tyckte var hur mysig som helst, Ronja rövardotter och de tre böckerna om Emil i Lönneberga.
Ronja rövardotter är bara en av Astrid berättelser som jag kan nästan utantill - inte för att jag läst boken så ofta utan för att jag har sett filmen så ofta. Barn av min tid som jag är. Därför blev läsningen av boken sådan, att jag nästan varenda replik kunde höra den så som den sägs i filmen. Och hur brast inte mitt hjärta mot slutet!

"Han har funnits jämt! Och nu finns han inte!"
 "Mattis, du vet ju att ingen får finnas jämt. Vi föds och vi dör, så har det ju alltid varit, vad jämrar du om?"
 "Men han fattas mig! Han fattas mig så det skär i bröstet!"

Och det skär i bröstet att läsa (och höra det). Jag satt där med tårar i ögonen. Åh, Astrid!

Att läsa om Emil var lite samma upplevelse, men inte riktigt lika mycket. Vad det beror på... Kanske jag inte har sett de teveavsnitten riktigt lika ofta? Samtidigt är förstås både röster och skådespelarinsatser levande för mig. Men Emil är mysigt på ett annat sätt. Det är pittoreskt, alla hyss till trots. Vissa episoder är fantastiska rent ut sagt - men så är det ju som det var med Ronja. Sista episoden, när Alfred nästan dör i blodförgiftning och Emil riskerar livet för att ta honom till doktorn. Usch, där kom tårarna igen.

Hela kursen känns som fylld med dessa nostalgiska återupptäckter. Inte så att jag har glömt Astrid, nej, men det klart att hennes böcker kommit lite i skymundan ju längre upp i åren man kommit. Att hitta tillbaka, och dessutom få läsa om hennes liv och barndom också, det blir lite som att hitta hem - tycker jag. Astrid-frälst som jag är sedan länge - och länge kommer att förbli!