Spenderade morgonen med att läsa ut denna smått hjärtskärande bok. Hjärtskärande för att den andas hopplöshet mer än något annat. Inte för att jag än har bestämt mig för om eller hur mycket jag tyckte om den.
Eller, vem försöker jag lura, jag tyckte om den. Framför allt tyckte jag om Hazel Grace och Augustus, och Hazels pappa. Isaac också, på sätt och vis. Men händelserna? Berättelsen?
Nej, inte så mycket. Jag menar... "Hej, det här är en bok om några cancersjuka ungdomar." Det står liksom klart från början att någon kommer att dö, att det kommer bli sorg och tårar och jobbigt. Snacka om kontrakt mellan författaren och läsaren. Man bara vet att det är så. Och naturligtvis blev jag inte besviken på den punkten.
Och jag vet liksom inte vad jag ska göra åt det, för om det inte hade varit så hade jag fortfarande inte varit nöjd, förstås. Men med det sagt så var jag inte sådär överförtjust i resan de gjorde heller. Det kändes plastigt. Tyvärr.
Mina åsikter är delade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar