Trots att Dansa på min grav är närmast kultförklarad är det en bok jag inte har läst tidigare. Enligt ett inlägg i en gammal blogg som jag inte har använt på åtminstone sex år finns den emellertid omnämnd: jag började läsa den men tyckte inte att den levde upp till baksidestextens löfte och slutade därför. Jag har inga minnen av detta.
Nu har jag emellertid läst den - inte direkt slukat, men åtminstone med visst sug vänt sida efter sida och med viss motvillighet släckt sänglampan om nätterna. Och jag gillade den. Inte bara för den liksom med en axelryckning skildrade kärlekshistorien, utan på grund av rappheten, språket, stilen. Helt egen.
Jag är dock fortfarande lite fundersam inför Vykort från ingenmansland. Kanske att det får bli något annat dessförinnan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar