Jag har gjort något jag inte trodde att jag skulle göra - läst första boken i serien The Vampire Diaries. Böckerna var ju tämligen okända i Sverige fram till dess att teveserien producerades och jag har inte varit särskilt förtjust i den. Efter att ha sett det första avsnittet bestämde jag mig helt enkelt för att det var ett dravel som jag klarade mig bra utan - den var fånig, i mina ögon. Några lösryckta bitar här och var har det blivit sedan dess och ingenting har lockat mig att titta på serien.
Så varför låna och läsa böckerna? Nå, jag hade blivit rekommenderad av en vän att läsa åtminstone de två första och så stod de lämpligt där på biblioteket och jag tänkte att ja ja, en chans då. Känsliga läsare varnas för långrandiga utläggningar nedan.
Än så länge har jag bara läst den första av böckerna, The Awakening, och mitt intryck är nog ungefär detsamma som efter första episoden av teveserien. Vilket dravel. Ojämförligt dravel.
Det som stör mig absolut mest är karaktärerna, både Elena och Stefan. Stefan för att han är en gnällig, pre-emo som efter 600 år fortfarande inte kan värja sig mot minnena av sin sista tid som människa och som envisas med att se sig själv som ett livsfarligt, vidrigt, dött monster (Edward Cullen måste vara direktkopierad härifrån. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men böckernas Edward har åtminstone lite stil i detta.) Stefan Salvatore skulle kunna göra slut på alltihop genom att ta sig sin ring och gå ut i trädgården - hade kunnat göra det när som helst under sexhundra år, men nej. Han gnäller.
Elena... Var ska man börja?
Om Stefan är gnällig och emo, så är Elena i brist på bättre ord en riktig bortskämd och bitchig snorunge. Kort sammandrag av hennes handlingar: Hon får ångest vid tanken på att gå till skolan och träffa sina vänner. Hon behandlar sin moster nonchalant - utom när hon får nya klänningar. När hon får syn på Stefan bestämmer hon sig för att hon vill ha honom. (She'd have him, even if it killed her. If it killed both of them, she'd have him.) När han inte svarar på hennes närmanden springer hon till sitt skåp och måste tvinga sig själv att inte gråta, och hon tänker att hon för andra dagen i rad kommer hem direkt efter skolan, ensam. Hon gör slut med sin pojkvän och får honom att hjälpa henne att lära känna Stefan. Och så vidare, och så vidare. En oändlig parad av själviskhet, dålig attityd och total självupptagenhet. När hon beskrivs av Stefan som "a snow white tigress" - han filosoferar flera gånger över hennes inre styrka - skrattar jag, för inre styrka är nog det sista begreppet jag skulle använda för att beskriva Elena.
Andra karaktärer är precis lika osympatiska. Bonnie, till exempel. Det nästan första hon säger är att hon har fått reda på att hon stammar från en druidsläkt och att hon har "gåvor". Något hon sedan, genom hela boken, alternativt skryter med, alternativt ihärdigt förnekar eftersom de tillfällen då hennes förmågor vaknar försvinner i en praktisk minnesförlust när hon senare blir sig själv igen. Att hennes undermedvetna agerar på egen hand kan jag väl köpa, men att hon inte själv lägger ihop två och två, när hennes vänner säger "du, du gjorde något övernaturligt och vi tror det var dina druidkrafter, typ"... Nej, jag köper det inte.
Som om inte detta med karaktärerna var nog så är hela boken som ett enda stort antiklimax. Allvarligt talat, den första meningen är Something awful is going to happen today.
När Stefan introduceras har han direkt ångest över att han dödat en kanin och över att han inte kan kontrollera sin hunger och att det är ren tur att det denna gången "bara" var en kanin. Och sedan, omedelbart: Stefan Salvatore looked exactly like a normal high school student. He wasn't.
No shit, Sherlock.
Så nej, jag är verkligen inte imponerad, och om böckerna inte hade varit skrivna så att första och andra boken tillsammans utgör en bok, så hade jag antagligen inte läst den andra. Nu har ju emellertid Damon kommit in i bilden på riktigt och eftersom han (i likhet med en viss Lestat från en viss Vampire Chronicles-serie) är nöjd med tillvaron, dryg och självsäker, så tror jag att han har åtminstone en viss potential att vara underhållande. Vi får väl se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar