Det här med att utmana sig själv

Sedan en tid tillbaka har jag följt SVTs serie Mot alla odds. För den som inte känner till det så handlar det om en grupp personer med diverse funktionsnedsättningar som tillsammans ska fotvandra tvärs genom Nicaragua. Inte direkt en promenad i parken.
Jag gillar programmet av flera anledningar:
* Ingen utröstning - en deltagare försvinner bara om den av fysiska eller psykiska anledningar inte längre klarar av expeditionen.
* Samarbete - för att deltagarna ska kunna ta sig fram till målet krävs att de samarbetar och hjälper varandra.
* Utmaning - Deltagarna utmanar sig själva, och andra, genom att företa och klara av resan. Visst måste de i vissa fall erkänna sina svagheter och be om hjälp, men framför allt hitta sina styrkor och använda dem för att hjälpa andra.

Vilken resa!

Jag tror inte att man utmanar sig själv tillräckligt ofta. Det är lätt att bli, och vara, bekväm av sig, köra på i invanda mönster. Det är en säkerhet och trygghet att göra så. Och samtidigt, hur mycket skulle man inte vinna på att försöka något nytt, något okänt, någon gång ibland?
Som det så inspirerande står på köksluckan på jobbet:

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund.

Att inte våga är att förlora sig själv.