söndag 10 mars 2013

Breakfast with Scot, igen

Så har jag gjort det igen. Plöjt igenom Michael Downings Breakfast with Scot. Det kan inte hjälpas. Den har nyligen återlämnats till mig efter att ha varit utlånad och den har legat och lockat och frestat mig i nära nog två veckor. Jag kunde helt enkelt inte låta bli.
Det hände sig ju i somras, när jag åkte på en tvåveckorsresa norröver, att jag tittade på filmen med samma namn. Inte en gång, inte två - jag tror att jag under en period av tio dagar såg samma film fem, sex, kanske sju gånger - trots att jag sett den flera gånger förut. Anledningen? Jag har ingen aning. Kanske gav den mig något som jag vid tidpunkten saknade. I samma veva beställde jag hem boken som filmen baserades på och läste den, inte en utan två gånger, direkt. Svalde med hull och hår.
Och så alltså igen. Trots att det är mindre än en halvtimme sedan jag läste ut den vill jag inget hellre än att ta upp den och börja om igen. Läsa boken. Se filmen. Fantastiska berättelser båda två, trots att de skiljer sig åt. Ögonblick och citat som går rakt in i hjärtat och stannar där. Hjärtvärk.
Breakfast with Scot är inte boken jag önskar att jag hade skrivit. Det är boken jag önskar att jag fick bära med mig alltid.


"It's why I'd do it. Wouldn't you? If you thought it would make the gods smile on you?"
Sam looked really sad suddenly. "It depends on who's in your pantheon."
"We know who they are, Sam. We don't name them. But there's a lot we do and a lot we don't do to make ourselves acceptable in their sight. I humble myself before them every day when I don't kiss you good-bye in the street."
Sam wiped his face with the dish towel, and was he crying? He was trying not to, but he was.
I said "Oh, Sam," but I wanted to break a window in everyone's home. Look at this. Look at what you're doing.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar