Dragon Age: The Calling - David Gaider

För ett par dagar sedan läste jag ut bok nummer två av de Dragon Age-böcker jag köpte inför min resa. Jag satt och sträckläste på bussen och slukade sida för sida, trots alla turistattraktioner som förtjänade större del av min uppmärksamhet än de kanske fick!
Inte för att den var fantastisk, snarare ganska förutsägbar och i sitt upplägg väldigt lik den förra boken. En snabb introduktion till karaktärerna och problemet, på ungefär trettio sidor, sedan trehundrasjuttio sidor förberedelser, resor och strider (med ungefär en och en halv stor strid), trettiofem sidor snabba händelser men inget riktigt klimax utan mest en upplösning, och så femton sidor eftertanke. Ungefär.
Det är alltså inte för upplägget som man borde läsa den här boken. Det är karaktärerna och den fantastiskt detaljrika världen som gör de här böckerna värda sin lästid och i den här boken är det lite fler... hur ska man säga... okända karaktärer, jämfört med i den första. Kända från spelet, alltså. Loghain gör vad som närmast kan kallas cameos och Maric har förstås en ganska stor roll, liksom Duncan som här gör en något annorlunda entré än vad man kanske kan tro när man tänker på första spelet, Origins. Men förutom de här tre förekommer en rad andra karaktärer, Grey Wardens allihop, och de är skickligt porträtterade trots att de delar på ganska liten yta. Scenen kring lägerelden är riktigt finsnickrad under den bedrägligt enkla ytan och ungefär två tredjedelar in i boken får Gaider till några riktigt hjärtkramande scener och ögonblick som får ögonen att tåras - något man verkligen inte väntar sig i en äventyrs- och fantasybok som främst handlar om att ge sig ut och rädda världen från monster.

Om jag fortsätter längre är risken att jag redogör för precis hela boken och det ska vi väl kanske inte riskera. Låt mig bara avsluta med att säga att det finns mycket mer i den här boken än vad man kanske vid första, eller andra, anblicken kan tro och den är väl värd den tid man lägger på den. Den går också alldeles utmärkt att läsa utan att man har läst den första boken.