Så var den då till sist utläst, den sista delen av Paolinis Eragon-saga. Den som var menad att fylla tre böcker men som kom att spänna över fyra. Tänk så det kan gå.
Om jag inte minns alldeles fel så fick jag den här boken på min födelsedag förra året, det vill säga för ungefär tio månader sedan. Att det har tagit mig så lång tid att läsa den beror på flera saker, som fyllda lässcheman under våren, men mest av allt tror jag att det har rört sig om något av en motvillighet från min sida. Jag har tyckt om böckerna och jag har ingen önskan om att de ska ta slut. Dessutom var jag förbannad på Paolini över att han helt plötsligt hade bestämt sig för att göra en fjärde bok - något som jag inte förstått förrän jag bara hade femtio sidor kvar av Brisingr och sedan läste författarens efterord. Jag kände mig på något sätt lurad, vilket ju är ganska märkligt. I vanliga fall borde man ju bli glad!
Nu har jag i alla fall läst den och mitt slutliga omdöme av Eragon-berättelsen är: något över förväntan.
Det råder ingen tvekan om att Paolinis värld Alagaësia är en fantastisk plats och det finns mycket arbete och tanke bakom den. Storslagna men vitt skilda geografier, olika folkslag med olika språk, historier och kulturer och en episk, långdragen kamp mot en närmast oövervinnlig fiende. Men det är på något sätt lite för stort. Det går inte att tillgodogöra sig alltihop.
Nu är det visserligen över ett år sedan jag läste Brisingr, och ännu längre sedan Eldest och Eragon innan dess, så det är kanske inte konstigt att jag inte har fullständig koll på alla detaljer - men det är extremt många detaljer. Kring hus, platser, personer... och väldigt, väldigt ofta sådana som inte har förekommit under berättelsens gång utan som är så att säga förhistoriska. De förekommer i alla böckerna men alldeles särskilt i Inheritance, eftersom Eldunarí, en slags fysisk gestaltning av en drakes själ, har framträdande roller i berättelsen. Men förutom den extrema detaljrikedomen så finns det också väldigt tydliga lån i texten, från vetenskap (helt plötsligt hittade jag en inte alls diskret beskrivning av Einsteins relativitetsteori, hos en av de uråldriga drakarna), historia (en större ö har varit närmast obeboelig sedan en alv sprängde sig själv i luften med magi, en explosion som hördes över hundra mil till fastlandet och som syntes som ett stort, svampformat moln - något som resulterat i muterade livsformer och obotliga sjukdomar hos dem som ändå försökt leva där - Hiroshima och Nagasaki, någon?) och förstås andra litterära texter, främst inom fantasygenren.
Det är storslaget. Jag älskar drakar. Men jag saknar svar: Paolini lämnar lite för många trådar lösa, åtminstone för mig. Vem vet, kanske det kommer en fristående fortsättning en dag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar