När Johanne Hildebrandts trilogi Sagan om Valhalla kom ut för flera år sedan avstod jag från att läsa dem. Jag minns inte riktigt varför, kanske för att de plötsligt fanns överallt och jag har lite svårt för sådant som blir explosionsartat, som "alla läser och alla ska läsa". Lite trist, liksom. Men i alla fall.
Förra helgen var jag i Stockholm ett par dagar och råkade av en ren slump snubbla över Drottninggatan och dess Världens längsta bokbord som gick av stapeln i söndags. Först förstod jag inte riktigt vad det handlade om men snart nog hittade jag flera böcker för struntsummor. Däribland Saga och Idun, del tre och två i Sagan om Valhalla - i den ordningen. Dock inte den första boken. Eftersom en vän till mig hade rekommenderat dem för inte så länge sedan så köpte jag dem, och gick sedan till en bokhandel där de, döm om min förvåning, faktiskt hade den. I ny pocketupplaga.
Och nu är de lästa. Mitt betyg?
Jag blev faktiskt förvånad över hur bra de var och hur pass mycket jag tyckte om dem. De är inte totalt mindblowing, men jag slukade dem en efter en och föll verkligen för hur en del av karaktärerna var porträtterade. Alldeles särskilt föll jag för Frej, han var min absoluta favorit - trots att han inte fick vara med alls mycket.
Det känns ändå som att materialet, nordisk mytologi och diverse arkeologiska fynd, har använts på ett bra sätt och skapat en hållbar, underhållande berättelse. Och mycket mer än så krävde jag faktiskt inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar