När tar berättelsen slut?

Satt häromdagen och lyssnade på en föreläsning via telebild. Den handlade om läsarstrategier och andra halvintressanta saker, så jag lyssnade bara med halvt öra - något som också kan ha berott på att undervisningen inte var direkt menad för mig utan för lärarstudenterna. I alla fall. Läraren hävdar att en berättelse tar slut när boken tar slut.
Jag har aldrig träffat människan i verkligheten och har inga som helst tidigare erfarenheter av vem hon är eller hurdan hon är. Men den uppfattningen fick mig omedelbart att undra hur den fortsatta undervisningen skulle se ut.
För mig är det nämligen alldeles naturligt att berättelsen fortsätter även om boken tar slut. När man har vänt sista sidan finns karaktärerna och vad de har gått igenom fortfarande kvar i minnet och då känns det ganska naturligt att börja fundera över vad som hände sedan. Om nu inte boken knyter ihop exakt alla trådar förstås. Samma sak upplever jag med filmer och serier. Inte alla förstås, långt ifrån, men de berättelser som jag förlorar mig i medan jag tar del av dem vare sig det sker genom läsning eller att se en film - de berättelserna vill jag ska leva vidare.

Det här hänger ihop en hel del med fenomenet fanfiction som jag bloggade om i går. Läsarna, eller fansen, skapar innehåll i de tomma luckor som berättelsen lämnat - både vad som hände före boken, inne i boken och efter sista sidan. Genom att diskutera berättelsen eller skapa nya dimensioner av den, undersöker alternativa val och handlingssätt eller bara filosoferar över hur saker och ting verkligen gick eller blev till... På det sättet tror jag att man skapar ett mervärde. Berättelsen blir mer än något som du bara tar till dig under tiden du håller i boken, den blir djupare, har mer färg, större skärpa.
Det handlar inte om att inte kunna skilja mellan fiktion och verklighet (som läraren menade att barn och unga inte kan i dag och som jag anser att hon har väldigt fel i). Det handlar om att ta till sig och vara öppen för att världen, med alla dess människor, djur, platser och företeelser, kan se ut på ett annat sätt än den gör för en själv. Den här öppenheten är ingenting man stänger av och på samtidigt som stänger eller öppnar en bok. Åtminstone inte i min värld.
För mig har alla karaktärer och alla filmer en historia före och efter den jag själv just fått ta del av. Inte som levande personer av kött och blod, eller verkliga platser, men som idéer. Och som alla idéer så är de ingenting som försvinner bara så där. Att då utforska dem, leva sig in i den fiktiva världen och utforska den - det tycker jag är naturligt och något som bör uppmuntras.

Vad tycker ni? Kan en berättelse ta slut och när gör den i så fall det?