Dagens inlägg är egentligen en fortsättning på gårdagens, där jag filosoferade kring om och i så fall när en berättelse tar slut. Upprinnelsen till det inlägget berodde på en lärares uttalande och när jag stod och jobbade i dag så började tankarna osökt att kretsa kring samma ämne, men nya frågor.
Om människan genom alla tider haft den uppfattningen att berättelser inte kunde lära oss något, och att innehållet i en berättelse upphörde att ha ett värde för oss efter att vi tagit del av dem, tvivlar jag på att berättandet eller ens något mänskligt språk skulle ha utvecklats. Språk, vare sig det är mänskligt eller djuriskt, talat eller kroppsligt, används för att kommunicera - förmedla tankar, idéer och erfarenheter. Föräldrar skulle inte lära sina barn att prata och barn skulle inte ta efter sina föräldrars språk om det inte fanns något i oss som sa att "det här kan vara bra att lära sig". Och vi lär oss väl inte att tala bara för att kunna kasta ord omkring oss, ord utan sammanhang eller mening?
Jag har ägnat de senaste två veckorna åt att (bland annat) titta på superhjältefilmer baserade på Marvel Comics seriealbum. Alldeles särskilt Thor och The Avengers. Här har vi utmärkta exempel på berättelser som aldrig tar slut.
För er som inte är bekanta med Marvel så kan en kort introduktion vara lämplig:
Ett av USAs två största serietidningsförlag. Har producerat superhjältar på löpande band en femtio, sextio år, däribland X-Men, Spiderman och många, många andra. Marvel-universum innehåller över 5000 karaktärer och de allra flesta av deras serier - om inte alla - går in i varandra.
Superhjältar möter skurkar, skurkarna försvinner eller dör. Andra superhjältar dyker upp, de bekämpar nya skurkar tillsammans. Gamla skurkar man trodde var döda kommer tillbaka till livet, allierade med andra gamla skurkar eller till och med gamla vänner. Gamla vänner blir nya skurkar. Nya skurkar blir nya hjältar. Karaktärer dör och återuppstår, försvinner och återfinns. Allt återanvänds, om och om och om igen.
Två av karaktärerna i de ovan nämnda filmtitlarna har jag skrivit om tidigare. Thor och Loki.
Är det någon som inte känner igen dem från nordisk mytologi?
Jag trodde väl inte det.
På svenska säger vi förstås Tor och Loke, och syftar genom detta på åskguden Tor, Odens son, och halvjätten Loke som var asarnas bästa vän och värsta fiende på en och samma gång. Tack vare honom kunde Tor bland annat återfå sin hammare från jättarna, men på grund av honom så hände också en hel del dåliga saker. Ragnarök, till exempel.
Loke är också anledning till att jorden stundom skälver, om ni inte visste det.
De här två karaktärerna är exempel på hur människor använde sig av berättelser för att förklara världen för varandra. Leta i vilken mytologi som helst så hittar ni fler. Man ville förklara åskan och kom därför upp med en historia om hur en gud kom farande i en vagn och slogs mot jättar för att försvara den mänskliga jorden, en av flera världar som alla rymdes i ett enda stort världsträd, med sina rötter i tre olika källor, som- Och så fortsätter det.
Istället för att bara acceptera åskan som något som hände skapade man historier kring det. Inte bara en, utan flera. Dessa kopplades samman till andra historier man skapade om andra fenomen och händelser och knöts samman till en enda stor, övergripande berättelse - det som i dag är den nordiska mytologin. Ingen berättelse stod för sig själv, ingen berättelse tog slut, för det fanns hela tiden en fortsättning, något skulle komma efter. Den nordiska mytologin är också ganska cyklisk på så vis att även om de levde i tiden "före" Ragnarök så fanns berättelser om hur det var "efter" Ragnarök. Detta "efter" var samtida med "före" Ragnarök. Intressant? Det tycker i alla fall jag.
Så inte nog med att våra nordiska förfäder och förmödrar var ena hejare på att skapa episka berättelser: De återanvänds. Av Marvel som en grund för seriekaraktärer, serier och filmer. Av konstnärer, som något intressant att porträttera eller försöka utforska.
Det tar inte slut. Vi kan inte bara lägga ner och stänga av. Vi kan välja vad vi lägger mer, eller mindre, tid på att bearbeta. Vad som intresserar oss.
Men det tar inte slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar