söndag 13 maj 2012

Cirkeln...

Det är evigheter sedan jag läste ut en bok, över en månad sedan. Jag har läst delar av böcker, manga, fanfiction och rollspel, men inte böcker. Tiden har inte funnits, inte entusiasmen heller. Och nu har jag läst ut Cirkeln.
Jag kan verkligen inte redogöra för varför jag läste ut den här boken, när jag inte läste ut Mor gifter sig eller någon annan av de halvintressanta böcker som har funnits på mitt soffbord de senaste veckorna. Kanske för att den varit så hajpad, kanske för att jag vill att den ska vara bättre än jag befarar att den är. Och nu har jag efter många om och men avslutat den. Min åsikt?

Jag kan verkligen inte förstå folk som har sträckläst den. Visst är den skamligt lättläst, och någon direkt spänningskurva är inte att tala om. Snarare ger hela den här 520-sidorsboken intrycket av en irriterande uppförsbacke. En sådan där som inte lutar särskilt mycket, men som gör det länge, åtskilliga hundra meter, och som sedan plötsligt blir så tvärbrant att den är nästan oöverstiglig. För så känns det.
Ingen spänning, bara fnurror på tråden mellan de ofantligt infantila småtjejerna som varken känns originella eller särskilt intressanta att lära känna. Varken deras personlighetsdrag eller sammansättningen av karaktärer känns som något att ha. De är femton, sexton år och allt de vill är att bli ihop med den snygga killen de är intresserade av (med undantag för... vadå, typ Linnea? För att hennes bästa vän är död). De går hela boken igenom och är anti mot allt och alla, och man får följa alla tjejerna utom Ida. Henne får man inte veta nästan någonting om utan hon skildras som fruktansvärt otrevlig och osympatisk - och för vad? För de andra tjejerna framstår inte som överdrivet trevliga de heller. Allt är en enda stor bitchfight. Det enda som leder historien framåt är att tiden går. En lång, lång, lååååååång, transportsträcka genom hela den tröga höstterminen, sedan har de plötsligt hoppat över två månader och sedan ett antal månader till. Och så är det slut.

Nej, jag tycker inte om det. Och vet ni vad det värsta är? Att mina värsta befaringar gällande den här boken stämde. Den gav mig absolut ingenting utöver irritation och utledsnad. Min största positiva känsla för den var att läsa de sista orden och äntligen kunna säga: "Nu är jag av med den."

Och det här är 2011 års mest kritikerrosade svenska ungdomsroman?

1 kommentar: