En tragisk mans död

Den här bloggposten skulle kunna göras väldigt kort: Det här var semesterns absolut bästa bok.
Men jag antar att ni vill veta varför jag tycker så och jag tycker faktiskt att jag borde utveckla det här litegrann. Om inte för er skull så för min. Så nu kör vi!

Caroline Graham skriver precis lika mysigt som hon ser ut att vara mysig själv på det lilla fotot på bokens baksida. Man lär känna så gott som alla relevanta karaktärer, i det här fallet ungefär tjugo, och får en inblick i hurdana de är och varför de säger som de gör eller agerar på ett visst sätt. För den som känner till olika skrivtekniker: Nej, alla karaktärer fokaliseras inte internt, men många gör det, och de övriga fokaliseras externt av berättarinstansen. Det är det som gör det så mysigt.
Man sitter där i sin fåtölj eller soffa, eller som i mitt fall då jag läste den, på ett obekvämt bussäte, och kan inte sluta läsa om de här verklighetstrogna personerna med alla sina fel och brister och finurliga egenheter. Det viktigaste i den här berättelsen är inte att få reda på vem som är mördaren, även om det naturligtvis är vad som driver allting framåt. Det viktigaste är att förstå varför det som har hänt har hänt på just det sättet det har hänt, varför den som har gjort det har gjort just så och hur detta påverkar olika personer och deras liv. Det är lättsam men medryckande läsning och jag kan inte annat än hålla tummarna för att jag kan lägga beslag på fler av de här böckerna.

Titel: En tragisk mans död
Författare: Caroline Graham
Typ/genre: Någon slags deckare
Första meningen: Man kan inte skära halsen av sig utan blod.