Vem vill se en dålig film?

I början av förra veckan åkte jag med en vän för att se den senaste Twilight-filmen. Jag vill redan tidigt säga att jag inte är något direkt fan av Stephenie Meyers bokserie och filmerna har så att säga inte förbättrat mina känslor för berättelsen, men om man nu som jag har läst de fyra böckerna och sett de tidigare tre filmerna så är det väl mer eller mindre tvunget att se även denna?
Dessutom var jag väldigt sugen på bio.
Hur som helst, filmen levde helt upp till mina förväntningar. Jag anser att den hamnar i det absoluta bottenskiktet bland filmer som släppts under 2011. Ändå ger jag den godkänt, 3 av 5 om man nu ska använda en betygskala. Varför? Av samma anledning som jag "inte direkt" är ett fan av böckerna - de har sina stunder. Något glimtar till i dem då och då. I just det här fallet kan man tacka Billy Burkes fantastiska rollprestation som Charlie och de fem sekunder av filmen där Taylor Lautner knäfaller i familjen Cullens vardagsrum. Glimtar, som sagt.

Men det är inte om det den här bloggposten ska handla, utan om en kommentar som skrevs om filmen på sidan Filmtipset. En av medlemmarna undrade, med viss hetta i framförandet, hur folk - andra som kommenterat samma film - kunde vara så korkade att de gick och såg en film som de redan från början bestämt sig för att inte tycka om eller tycka vara dåliga.
En bekant till mig skrev för en tid sedan om hur han ofta såg dåliga filmer. Inte så att han råkade snubbla över dem och tvingades se dem till slut, utan att han aktivt letade upp och såg dem som en typ av underhållning. Varför, kan man fråga sig? Vem vill se en dålig film?
Som jag ser det så finns det flera poänger med detta. Inte nog med att man inte behöver koncentrera sig helhjärtat på vad som händer, man kan skratta åt de misslyckade skämten, håna brister i storyn, berätta för karaktärerna hur dumma de är (kanske inte om man sitter i en biosalong) eller påpeka uppenbara fel. Kort sagt, man kan bete sig ungefär som Idol-juryn. Skillnaden är förstås att Idol-juryn, och stora delar av hela Idol-kulturen, hånar och gör sig lustiga över riktiga människor, medan poängen med att se en dålig film är att den, oftast, porträtterar påhittade människor i påhittade situationer. Det är ganska oskyldigt. Det går naturligtvis att göra samma sak med andra fenomen också. Böcker, manuskript, musik, dans, recept... Det är bara att välja och vraka, och frossa i föraktet för en stund.
I lagom doser är det säkert hälsosamt.
Dessutom tror jag att man lär sig massor. Om man sitter och tycker att det är fruktansvärt långtråkigt att se Edward och Bellas bröllop, som väl upptar ungefär en fjärdedel av filmen, då kanske man passar sig för att själv skapa en lika lång scen med sina egna karaktärer. Om man tycker att Jacob inte gör annat än ser frustrerad ut, då kanske man inte upprepar sig i beskrivningen av sina egna karaktärer. En av mina vänner läste en bok där man, i en och samma scen, skrivit "sa den skallige" gång på gång, och hon blev så irriterad att hon satte sig ner och började skriva en egen text. Det är ju underbart!
Tänk så mycket bra som kan komma ur att man blir lite frustrerad över andra människors tillkortakommanden! Det gäller bara att komma ihåg att det någonstans är verkliga människor som har skapat det du tycker är dåligt, och att de säkert inte tyckte att det var fullt så värdelöst - då hade de nog inte gjort det.
Så var lite ödmjuk. Man behöver inte vara Idol-jury varje dag.