Citatet är taget från den excellenta musikalen Jesus Christ Superstar. Detta inlägg kommer dock inte handla om hur mycket jag beundrar herrarna Carter och Pradons sånginsatser, eller hur jag snart har spelat sönder VHS-bandet där filmen i fråga finns inspelad - nej, det här inlägget handlar om det där med att ge hela sin själ till någon annan.
I december 2010 skrev jag den adventskalender som senare kom att kallas En decembersaga. Jag ägnade sedan ungefär ett halvår åt att redigera och justera, med hjälp från underbara vänner och skrivarkollegor. Detta manus, mitt första avslutade stora projekt, mitt hjärtebarn, har vid dags dato blivit refuserat tre gånger och väntar med bävan på svar från ytterligare två förlag. Med tanke på att närmare 97% av alla manus som skickas in till förlag refuseras så är just refuseringen inte så mycket att sörja över, även om man förstås blir ledsen. Jag försöker tänka som så att det kommer att dyka upp någon annan, en annan förläggare, som ser mitt manus för den lilla skatt det är och som vill uppfostra den till en riktig stjärna. (Ja, mitt manus behöver en sagans styvmor. Någon som pekar ut dess brister men samtidigt säger "det här kan göras bättre, gör så här". Själv skämmer jag nog bort det...)
Ett av förlagen har jag mejlat så sent som idag. Jag fick nys om det via en författarblogg och tänkte att jag skulle kolla in vad det var för något. Det är ett litet förlag med, än så länge, få titlar, men känslan jag fick var att det här förlaget verkligen kunde vara något. Så ut med försiktigheten, följebrev skrevs, manuset bifogades och Skicka-knappen klickades på. Så nu är det bara att vänta.
Detta är, så här långt i mitt aspirerande författarskap, det värsta jag vet. Inte själva väntan, inte den överhängande risken att än en gång bli refuserad med de artiga orden "vi har inte utrymme", "på grund av den stora manusmängden" eller "tack, men nej tack" utan att veta att någon annan kommer att läsa mitt manus. Någon som jag inte har den minsta aning om vem den är eller vilka preferenser den har. Någon som kommer att läsa texten med sina mest kritiska glasögon och se dess brister som extra arbete, inte - som jag skulle önska - något som de skulle vilja hjälpa till att göra bättre.
Nu gör jag förstås som en professionell amatör absolut inte får göra. Jag säger att mitt manus har brister. Förstå mig dock rätt - i mina ögon är det en fullkomligt underbar berättelse, med levandegjorda karaktärer i en trovärdig miljö och med något viktigt att säga. För de som följde berättelsen under tiden den skrevs var det en spännande väntan på att varje dags kapitel skulle släppas. Det enda jag vet om förläggarna som har läst det, så här långt, är vad som har stått i deras refuseringar. Jag vet inte då om det är mitt manus som inte är tillräckligt bärkraftigt eller om jag har misslyckats med att marknadsföra mitt verk som den, i mina ögon, perfekta skapelse det är. Uppenbarligen anser de förläggare som läst manuset att där finns brister och att dessa är för stora för att man ska orka lägga någon tid eller kraft på att rätta till. Krasst sett förstår jag det. Känslomässigt är det ganska jobbigt.
Det är trots allt en bit av min själ som jag lägger i deras händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar