I flera dagar har jag varit stum. Orden har virvlat omkring som Dagmar i skallen på mig och vält allting över ända, men till vilken nytta? Vad spelar det för roll att huvudet är sprängfullt av idéer och intryck när alla försök att fånga dem är misslyckade?
Det är alltså inte så att jag egentligen har saknat inspiration, snarare att mina verktyg har varit igenrostade och slöa, och när jag vaknade i morse till ett synnerligen grått ljus, någorlunda utsövd, låg jag för en stund och tänkte. Sedan tvingade jag mig själv att skriva. Resultatet blev varken särskilt bra eller särskilt långt, men det blev någonting. Med en irriterad suck lade jag undan papper och penna och tog itu med dagen.
Blixten slog ner i mig någonstans strax efter maten, mittemellan paltkoman och eftersuget. Jag läste i den för dagen nyinköpta Skriva och ögonen landade på Stewe Claesons tips Stryk transportsträckorna. Som hade de omedelbart mognat under upplysningens klara ljus trillade orden på plats.
Att jag har hört det där säkert femhundrasjuttiotre gånger förut spelade ingen roll, det var nytt och härligt och alldeles mitt i prick. Upp till datorn och skriva morgonens textstycke direkt ur minnet!
Om det blev bättre? Det vet jag ärligt talat inte. Men det kändes bättre, som om jag hittat eller hittat tillbaka till den berättarröst jag vill ha för just det här projektet. Nu gäller det bara att hålla fast vid, eller utveckla den - inte falla tillbaka till den som försatte mig i stumhetens träsk.
För övrigt har jag hittat två böcker att ta med mig till de gyllene måsvingarnas förlovade land: Kampen om Järntronen och Flickan med glasfötterna. Jag närmar mig ett resebibliotek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar