Kyssa sammet är en bok som jag varit intresserad av att läsa ganska länge nu. Den har stått med på min lilla lista över intressanta böcker i säkert ett år, kanske mer än så, och ändå är det inte förrän nu som jag faktiskt har införskaffat och läst den. Reaktionen är blandad.
Å ena sidan gillade jag den. Jag är ju en riktig sucker för historiska romaner, kanske alldeles särskilt sådana som utspelar sig i England/Storbritannien, och jag är alltid lite extra nyfiken på HBT-böcker. Det är en välskriven bok och inblicken i 1890-talets London är fantastisk - även om mycket av det är, såvitt jag kan förstå, mycket löst baserat på fakta.
Å andra sidan tyckte jag inte alls om huvudpersonen, Nancy. Hon var söt och sympatisk de första hundra sidorna eller så: när man får bekanta sig med hennes liv, följa hennes förälskelse, hennes känslor inför familjen. Men sedan? Hon blir en bortskämd, otrevlig, jobbig och hemsk människa som inte tänker på någon annan än sig själv och sin egen njutning, knappt ens vid bokens sista tre sidor då någon slags katharsis ändå uppnås. Berättelsen är uppdelad i tre avsnitt och det tredje tog mig nog dubbelt så lång tid att läsa som de första tillsammans. Jag tröttnade helt enkelt. På huvudpersonen.
Dåligt tecken, enligt mig.
Emellertid måste jag nämna något som jag alldeles särskilt gillade. Vid ett tillfälle besöker Nancy en damklubb, där lesbiska överklassdamer träffas. De kallar varandra för pojknamn och vissa är klädda i mer maskulint skurna kläder. Detta fick mig, ganska naturligt, att tänka på Lavender House i Diana Gabaldons Lord John and the Brotherhood of the Blade. Där träffas överklassherrar - bögar - och kallar varandra för flicknamn, och vissa är klädda i mer feminint skurna kläder. Som spegelscener - likadana, fast tvärtom - och Waters bok utspelar sig ungefär 140 år senare. Men annars så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar