Musik att dö till hittade jag för första gången för många, många år sedan i bibliotekets hyllor. Det var i första hand titeln jag fastnade för, därefter baksidestexten och sedan var jag fast. Boken handlar om bästa vännerna Christopher och Nick som isolerar sig från andra för att tillsammans lyssna på klassisk musik och agera ut rollspelskaraktärerna Guy och Oliver. Men så förändras allting när Sal kommer in i bilden och Nicks mormor dör. Spelet förändras och reglerna fungerar inte längre.
Boken tilltalar mig av flera anledningar. Till en början tror jag det berodde på att jag, då, kände ett stort behov av att få vara för mig själv och ägna mig åt mina egna udda intressen, utan att ständigt känna att jag inte passade inte bland andra - en känsla som kommer till uttryck även hos Christopher. Att ett av dessa udda intressen var just rollspel, om än i en annan form, bidrog förstås ännu mer, liksom det nära förhållandet mellan Christopher och Nick och hur skört deras band blir när saker händer som de inte kan kontrollera.
Emellertid finns också en annan poäng. Berättelsen är skriven ur Christophers perspektiv och ett genomgående motiv är hur hans mamma och farmor inte förstår honom. Farmodern hävdar ständigt att han är onaturlig, att han inte duger något till, och mamman försöker kanske vara mer öppensinnad men kritiserar honom också, som mödrar tenderar att göra, utifrån oro. Men saken är den att dessa två kanske inte är så omöjliga, kritiska och hatiska som de framstår som för Christopher. För var gång jag läst boken har jag mer och mer förstått deras kritik eller oro - inte så till den grad att jag inte längre är på Christophers sida, men jag ser hur han - på tonåringars vis, kanske - är oemottaglig. Tilltalet sker på olika plan och bidrar till att fördjupa berättelsen.
Behöver jag nämna att det här är en av mina många, men absoluta, favoriter?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar