Det är med viss förskräckelse som jag inser att vårens kurs i litteraturvetenskap inte alls har varit bra för mitt läsande.
Visst har jag fått läsa många olika texter som det kanske annars skulle ha tagit mig lång tid att hitta fram till, och visst finns det många intressanta aspekter av litteraturhistoria och -vetenskap, många som jag fortfarande vill fördjupa mig i, emn... grundkursen i litteraturvetenskap har inte varit bra för mig.
Nu är det förvisso två veckor kvar på terminen och jag ska väl knappast säga något definitivt än. Dessutom är det ju inte universitetets fel att jag under april var engagerad i andra, för mig, viktigare åtaganden. Emellertid... Emellertid vet jag att jag de senaste två månaderna inte har läst mer än absolut nödvändigt. Det har varit med yttersta möda som jag har tagit mig an böcker och texter, och jag har inte orkat avsluta något annat än fanfiction och rollspelsinlägg.
Varför?
Till viss del tror jag att det beror på läsbördan: den mängd böcker och texter som ska läsas för att man ska kunna hänga med i och tillgodogöra sig undervisningen. Det är inte småpotatis, men om man inte orkar med lästakten - eller är ointresserad av det som ska läsas för veckan - då läser man knappast något annat heller. Det gör i alla fall inte jag, på grund av någon slags dåligt samvete. En tanke om att jag kan inte läsa det jag verkligen vill läsa, eftersom jag inte har läst det som jag verkligen behöver läsa.
Därför har det blivit mycket annat istället. Tiotusentals ord fanfiction, bland annat, sådant som är svårt att redogöra för i en lista över vad som har lästs under året. Men i dag kom det som jag hoppas kan bli vändpunkten.
I dag började jag läsa Lilla stjärna.
Det är inte en bok jag har haft för avsikt att läsa, trots att jag har gillat både Låt den rätte komma in, Människohamn och novellsamlingen Pappersväggar. Det har helt enkelt inte känts så viktigt. Nu är den emellertid den enda boken som ingår i litteraturlistan för delkursen Samtidslitteratur som känns det minsta lockande, och därför har jag tagit itu med den. På bara några timmar har jag avverkat två tredjedelar och även om boken inte alls är så genial som tidigare Ajvide Lindqvist så finns ändå något, det där sugande, bitande som håller en kvar. Och jag blir alldeles rusig på läsningen.
Har ni någonsin varit med om det? Återkomsten till läsningen och dess tjusning efter ett längre lässtopp?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar