Jag har precis läst Benedictssons novell Ur mörkret inför en hemtenta. Det är det andra verket jag läser av henne, om man nu får säga så när man inte har läst klart Pengar utan fastnat någonstans halvvägs. Detta beror inte enbart på tidspress, även om brist på tid förstås är en väsentlig del, utan också på det faktum att jag finner Benedictsson fruktansvärt jobbig att läsa.
Det finns mängder av artiklar där hon hyllas, främst som feminist förstås, och på SvD skrevs i slutet på 2008 att "Först nu är vi redo för Benedictsson!"
Personligen vet jag inte om jag är beredd att instämma i hyllningskören.
Visst, hon är uppenbarligen råfeminist, och tog livet av sig för att, som det verkar, få några av sina verk utgivna, samt som en markering efter en olycklig kärleksaffär. Ett citat ur hennes dagbok ("Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!") tycks mig vara ungefär lika högintellektuellt som... tja, jag vet inte, när fjortonåringar i början på 2000-talet började skära sig i armarna och lägga upp bilder av det på lunarstorm.
Hon föraktar ju kvinnorna och kvinnligheten minst lika mycket, om inte mer, än vad hennes samtida manliga författare gjorde. Visst, det var ett annat samhälle då, kvinnor var omyndiga, hade ingen rösträtt - visst! Men Benedictssons långrandiga, tjatiga och kort sagt fruktansvärda texter gör verkligen ingenting för att skildra kvinnor som några som verkligen borde ha samma rättigheter som män, tvärtom - hade jag varit en inflytelserik karl på den här tiden hade jag väl snarast pekat på texten och på hennes liv och sagt: "Just därför bör kvinnorna förbli omyndiga!"
Nej, jag vet verkligen inte vad jag ska tycka om Benedictsson. Kanske kommer min syn på henne att förändras medan jag analyserar novellen, men just nu har jag verkligen inga som helst sympatier för henne. Att tycka synd om sig, det klarade hon så bra själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar