Vi har en lite märklig, outtalad tradition här hemma. Det har ingenting med sång eller dans att göra och det inbegriper egentligen bara min lillasyster och mig, men trots att vi egentligen aldrig pratar om det så finns traditionen där ändå. Ingen påskhelg utan Sagan om Ringen.
Jag har ingen aning om när det började - kanske för en sex, sju år sedan när min syster fått låna vår äldre brors filmbox med alla tre filmerna, special edition. Vi såg dem, förstås, och såg dem igen. När hon sedan fick en egen sådan box av honom, för flera år sedan, började vi utnyttja långhelgerna till att se på dem. De senaste åren har det varit så att vi, under påsken, suttit och kollat på Sagan om Ringen tillsammans.
Även i år har det blivit så, trots allt annat som står för dörren, och nu har vi bara sista halvan av Sagan om konungens återkomst kvar. Hade det inte varit skola imorgon hade jag gladeligen sett sista delen också, men tyvärr är jag väl kanske lite för vuxen för sådana galenskaper...
I alla fall - det fantastiska är inte att se de här vidunderliga filmerna och det storslagna epos de skildrar. Nej, det fantastiska är att jag, för första gången och trots att jag har sett filmerna många, många gånger, känner en längtan att läsa böckerna.
Ja, ni läste rätt. Jag har inte läst Sagan om Ringen. Inte en enda bok.
Jag läste The Hobbit när jag var tio eller elva år. Den var lång och halvtråkig och när jag var färdig med den kom jag knappt ihåg hälften av innehållet (det säger dock ganska mycket om min envetenhet att jag trots detta läste ut boken, tio-elva år gammal). Därför har jag liksom sedan dess hållit mig borta från Tolkien. Men nu, nu, känner jag faktiskt en liten nerv gnaga försiktigt och viska, mycket lockande: Det vore väl fantastiskt?
Och ja, det kanske det vore. Och jag kommer nog att försöka mig på det, nu när känslan är rätt. Men först, PicaCon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar