Jag hade aldrig hört talas om Jonathan Safran Foer innan jag i somras gick en kurs i kreativt skrivande, på engelska. Då var den här boken en av de två som vi förväntades läsa under sommaren, och jag föll pladask för den här godingen.
Inte på en gång, nej, snarare snärjde den mig och innan jag visste ordet av kunde jag inte lägga den ifrån mig eller sluta tänka på den. Jag älskade hur annorlunda den var till sitt innehåll och hur de olika berättarna berättade på så olika sätt, hur bärande bilderna var - så underbart med dessa bilder!
När jag i slutet av förra året, helt av en slump, snubblade över trailern till filmen hoppade hjärtat till i bröstet på mig. Jag kunde knappt bärga mig! Sedan var vi i USA och här och var skymtade stora affischer, för att inte tala om billboards, som gjorde reklam för filmen. Att inte kunna se den där och då var inte det minsta roligt... Så när jag nu i dag fick veta att den visades kunde jag inte låta bli: det blev en resa till Örebro (närmaste stad som visade den) tillsammans med Sandra. Och jag blev inte besviken!
Naturligtvis är det svårt att göra något lika fantastiskt eller banbrytande som boken, av en bok som är just så här speciell och egenartad. Ändå är det en bra filmatisering och en helt klart godkänd tolkning. Tårarna tillrade nerför kinderna på mig mer än en gång under filmens gång och det kändes som ett helgerån att äta popcorn. Jag blev grymt sugen på att läsa om boken, men ännu roligare var att Sandra blev intresserad av den, så kanske kan jag föra kärleken vidare.
För vad är väl bättre än att kunna dela en underbar läsupplevelse med någon annan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar