Ett naturalistiskt sorgespel är det, om man ska tro Strindberg, och nog är det sorgligt. Inte så att jag direkt gråter medan jag läser utan snarare att jag sörjer över karaktärernas belägenhet, deras till synes triviala bekymmer. Fröken Julie till exempel, som beklagar sig över sin uppfostran som gjort henne till varken man eller kvinna - eller betjänten Jean som vill komma upp sig i världen men använder lögner för att ta sig dit, mycket tvärtemot hur en sann gentleman skulle bete sig.
Hade det här varit något jag valt att läsa för mitt eget höga nöjes skull hade jag säkert lagt undan den utan att ägna den mer tanke, utom möjligen ifall jag bestämde mig för att se den på scenen. Nu är det ju emellertid så att den är en del av min kurslitteratur i litteraturvetenskap och därför kommer jag få möjlighet att diskutera den tillsammans med andra, och det kan säkert komma att ge åtminstone en aning mer behållning till texten. Jag tror emellertid att man får en betydligt mer givande upplevelse av att se pjäsen än att läsa den.
Titel: Fröken Julie
Författare: August Strindberg
Typ/genre: Pjäs, tragik
Första meningen: (Jeans replik) I kväll är fröken Julie galen igen, komplett galen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar