Filth - Irvine Welsh

För ungefär en och en halv månad sedan nåddes jag av en youtube-annons för filmen Filth. Trailern var galen, kaotisk och fylld av löften om en filmupplevelse bortom det vanliga, så jag skaffade filmen och fick min syster att se den tillsammans med mig. Vi blev båda alldeles fascinerade och jag såg om den bara ett par dagar senare. Sedan beställde jag boken.
Irvine Welsh , författaren till Filth, har tidigare skrivit bland annat Trainspotting som jag varken har läst eller sett filmatiseringen av, och Filth publicerades redan 1998. Att läsa den har varit som något av en uppenbarelse, nästan omöjligt att släppa taget om och genomgående fantastiskt, äckligt, hemskt, underbart, vidrigt - en slags orgie i människans allra mörkaste sidor och samtidigt skört, sårbart och helt sjukt.
Det går inte att göra boken rättvisa genom att försöka beskriva handlingen. Jag nöjer mig med att publicera baksidestexten på mitt nyutgivna exemplar:

 

Suitable only for persons of strong constitution.

Contains:

 

drug use

perversion

murder

corruption

sexism

racism

law enforcement

 

And a tapeworm

Marvels Civil War, stora frågor och antiklimatiska slut

Den senaste tiden har jag lagt oerhört mycket tid på att läsa serier.
Det är kanske i sig inget ovanligt, men trots att jag älskar Marvels superhjältefilmer som släppts de senaste åren så har jag aldrig läst tidningarna som ligger till grund för dem. När jag var liten var det Bamse, Min Häst och Wendy som gällde, kanske någon Kalle Anka då och då, och sedan jag var ungefär 15 så var det manga i olika former som gällde. De senaste veckorna har det emellertid varit Marvels superhjältar som stått på agendan och då, specifikt, den övergripande berättelsen Civil War.

Berättelsen skrevs och publicerades för i runda slängar tio år sen (egentligen typ åtta) och utspelar sig i sin samtid. Spoilers för berättelsens utveckling kommer att dyka upp längre ner i det här inlägget. I korta drag handlar det om att USAs alla superhjältar (och några utanför USAs gränser också) plötsligt står splittrade i två läger: de som är för och de som är emot en ny lag som tvingar alla med övermänskliga krafter eller förmågor att registrera sig hos myndigheterna. I täten för gruppen som är för lagen står Iron Man, som ledare för rebellerna Captain America - och ingen hjälte kommer undan den stora frågan: på vilken sida står jag?

För- och nackdelarna är många och presenteras i många uttalanden och diskussioner genom serieberättelsen, alltför komplexa för att kunna genomlysas här, men kort sagt: har jag rätt att vara anonym och stå ovanför lag och rätt, bara för att jag gör det jag gör i det godas namn, eller måste de människor jag vill hjälpa veta vem jag är för att kunna lita på att jag gör det jag lovat att göra?

Jag tror inte det är för mycket att påstå att de allra flesta läsare berörs av berättelsen, och i viss mån kan identifiera sig med åtminstone någon av de kanske femtio, sextio personer vars perspektiv och åsikter man får ta del av. Jag är själv ingen superhjälte som står inför ett komplext moraliskt och juridiskt dilemma, men det innebär inte att jag ändå inte kan relatera till det vanskliga i att tvingas välja och sedan fullfölja det beslutet, trots att det innebär att bryta gamla förbund och slåss mot personer du trodde var dina vänner. Det finns något alldeles fruktansvärt och naket i tanken på att något så till synes litet som en fråga om ja eller nej skulle kunna ha så enorma och förödande konsekvenser.

Allra mest berörande, åtminstone för mig, var ändå händelserna mellan Iron Man/Tony Stark, Captain America/Steve Rogers och Spiderman/Peter Parker. Kanske för att de tre är de av hjältarna som har en mest framskjuten position i berättelsen, kanske för att de är de för mig mest välbekanta hjältarna - kanske för att det helt enkelt inte går att låta bli. Om ni aldrig läser något annat av Marvel, om ni aldrig tittar på en enda annan serieruta ur Civil War, ta åtminstone med er de här bitarna:

May: "You know what life is, Peter? What it really is?"
Peter: "A doughnut?"
May: "No."
Peter: "Because I've got a great joke about how life is a doughnut and the hole in the middle represents-"
May: "Life isn't a doughnut, Peter. It is the inevitability of hard times, which we survive only because of the moments of joy in between. You are that joy. The moments we had with the Avengers were that joy. Now comes the inevitable. And we will deal with it, and get to the other side, where more moments of joy are waiting for us."
- Amazing Spider-Man #536


Tony: "Let's face it, if everyone were like you, we wouldn't need registration. But they're not. Everyone feels inadequate next to you. God knows I always have."
Steve: "You? Tony, you're brilliant. Successful. One of the richest men in the world."
Tony: "Yes, I am. So if I get that way, imagine how kids like Cloak and Dagger feel. They idolize you, Steve. We all do. And, consciously or not, you're using that."
- Iron Man, Captain America: Casualties of War


Tony: "I know terrible things have happened. And I hate it. I hate that we're in this pattern of mutually assured destruction- you escalate, I escalate. Tell me, Steve! Tell me what I can do! What can I do to make it stop?"
Steve: "Join me. Denounce the act and help me fight it."
Tony: "Even if I didn't believe in it, which I do, it's not about me. Losing me wouldn't stop it. Reed or Hank or someone else would take over. But the resistance is all about you. You can put an end to this. Join me, Cap. Help me change things from within."
Steve: "Within what? A cell? Because whether or not you can see the bars, that's where I'd be. Where we'd all be."
Tony: "DAMN YOU!"
- Iron Man, Captain America: Casualties of War

Iron Man, Captain America: Casualties of War är fylld av ångest och krossade drömmar. Nej, faktum är att den är fylld av kärlek. Det finns otroliga mängder ömsesidig beundran, djup vänskap och förtroende som kommer fram i just den här episoden, som till skillnad från många andra delar i berättelsen endast innehåller två personer. Fram och tillbaka mellan olika känslolägen i ett rasande tempo och ett känslofyllt knytnävsslagsmål senare befinner vi oss i ett antiklimax. Senare, i Civil War: The Confession, blir det hela bara för mycket. Den här monologen är fantastisk i sitt originalutförande och lämnar åtminstone mig alldeles gråtfärdig:

"To do what I needed to do to win this quickly, I knew that meant that you and I would probably never speak again. Or be friends again. Or partners again. I told myself I was okay with it, because I knew I was right and I- I knew it was saving lives. It was! It was the right thing to do! And- And- And I was willing to get in bed with people we despise to get this done. And I knew the world favors the underdog and that I would be the bad guy. I knew this and I said I was okay with it. And- And even though I said... Even though I said I was willing to go all the way with it... I wasn't.
And- And I know this because the worst has happened. The thing I can't live with... has happened. And for all our back and forth- and all the things we've said and done to each other... For all the hard questions I've had to ask, and terrible lies I've had to tell... There's one thing that I'll never be able to tell anyone now. Not my friends or my co-workers or my president... The one thing! The one thing I should have told you. But now I can't...
It wasn't worth it."
- Civil War: The confession

Låt inte biblioteksdöden sprida sig mer

I en krönika i Aftonbladet idag skriver Ronnie Sandahl om biblioteksdöden, ett fenomen som finns och fortsätter att finnas utan att vi hör mycket mer än en suck i vinden om det. Det är lite skrämmande.
Jag är en bibliotekskramare.
Till biblioteket har mina fötter burit mig så många gånger, ibland flera gånger i veckan, ibland flera gånger om dagen, för att låna, lämna tillbaka och läsa. Bland dess hyllor har jag hittat allt, allt, allt - fler böcker än vad jag någonsin skulle kunna dra mig till minnes, och de få böcker jag inte har hittat där har jag alltid kunnat beställa hem. Bland juvelerna minns jag till exempel Polishästen Utter som jag lånade säkert fem eller sex gånger under loppet av ett par år och mer eller mindre tvingade min bästa vän att läsa, de fantastiska Fem-böckerna, Tillbaka till Pompeji och senare Meg Cabots En prinsessas dagbok-serie, Mats Wahls böcker - åh, så många, så många.
Nu på senare år har mina lån varit mer kurslitteraturorienterade, men aldrig har det varit några problem att låna hem det som inte finns. Förutom de andra värmländska biblioteken har mina boklån kommit från Vilhelmina, Umeå, Sundsvall, Göteborg, Lund - en gång till och med från Oslo, när boken i fråga inte fanns i Sverige.
Aldrig några problem. Alltid kostnadsfritt.

Bibliotek är fantastiska inrättningar.
De är i ordets rätta mening mötesplatser. Inte bara för människor utan för olika medier, olika generationer, olika språk och kulturer. Nytta, nöje, fördjupning, verklighetsflykt - det finns där, alltihop, för stora och små och mittemellan.
Låt inte biblioteken försvinna.

Boktjuven - boken, filmen, tankarna

För ett par dagar sedan var jag med min vän Sandra och tittade på Boktjuven på bio. Jag läste, slukade, boken när den kom ut och har spänt väntat på att filmatiseringen skulle bli klar, så man kan lugnt sig att jag var beredd när vi slog oss ner i salongen. Men ändå inte beredd.
Om du som läser det här inte har läst boken eller sett filmen, så är det knappast att förstöra nöjet för dig när jag säger att det är en sorglig historia. Nej, förresten, den är mer än sorglig - den är tragisk. Den utspelar sig under andra världskriget och handlar om rädsla, kärlek, mod, liv och död, och hur viktig en berättelse kan vara.
Det här är i en i mina ögon fantastisk filmatisering: vidrig, underbar, hemsk och berörande - och den får en att tänka. Eller mig i alla fall, där jag satt med tårar i ögonen under hela andra halvan av filmen. Det som skildras är på ett sätt helt främmande för mig och samtidigt inte alls. Nästa år är det 70 år sedan andra världskrigets slut - inte alls lång tid, även om det är nästan tre gånger så långt som jag har levt. Ännu lever människor som levde och upplevde då, här och där. Och fortfarande finns det människor som använder färg, på ögon, hår och hud, för att skilja på önskvärda och icke önskvärda människor. Människor för vilka etnicitet eller religion, inte handlingar, avgör en människas värde, eller för vilka olikhet är något skrämmande och farligt. Människor vars frustration, ilska och känsla av maktlöshet vänds mot andra i handlingar av våld och förtryck.
Någonstans kommer jag nämligen alltid tillbaka till det, i mina tankar, och det är en sak som skildras väl i den här filmen: det tyska folkets känsla av förtryck, av maktlöshet och frustration, och stoltheten man klamrade sig fast vid, löftet om ny ära, drömmen om frihet från förtryck.
Allt detta gör mig berörd och illa berörd.
Jag spenderade resten av kvällen i någon djup, halvt oåtkomlig del av mina tankar. Tänkte på hur vackra vissa saker var, hur skör friden och freden, tänkte på människor. Tänkte.

Sedan läste jag Cecelia Aherns How to fall in love och tänkte lite till.

The Song of Achilles - Madeline Miller

Det var ett tag sedan jag skrev om en bok nu, men jag kan helt enkelt inte låta bli. I förra veckan satt jag och letade efter citat om hjältar, och snubblade över följande:

“Name one hero who was happy."
I considered. Heracles went mad and killed his family; Theseus lost his bride and father; Jason's children and new wife were murdered by his old; Bellerophon killed the Chimera but was crippled by the fall from Pegasus' back.
"You can't." He was sitting up now, leaning forward.
"I can't."
"I know. They never let you be famous and happy." He lifted an eyebrow. "I'll tell you a secret."
"Tell me." I loved it when he was like this.
"I'm going to be the first." He took my palm and held it to his. "Swear it."
"Why me?"
"Because you're the reason. Swear it."
"I swear it," I said, lost in the high color of his cheeks, the flame in his eyes.
"I swear it," he echoed.
We sat like that a moment, hands touching. He grinned.
"I feel like I could eat the world raw.”  

The Song of Achilles är Madeline Millers debutroman och som titeln kanske avslöjar är berättelsens centrumgestalt Akilles. Berättaren är Patroklos, prins i exil som väljs ut till att vara Akilles vapenbroder och läsaren får följa de båda prinsarnas uppväxt och utbildning tillsammans, först som vänner och sedermera som älskare, och genom den trojanska kriget.

Om jag dog lite inombords? Om allting inom mig skrek "det här är något du bara måste läsa, nuuuu!"? Om jag kastade mig över möjligheten att fjärrlåna boken? Ja, ja och ja. Naturligtvis.

Jag har tidigare läst både Iliaden och Fridtjuv Bergs bearbetning av densamma, Det trojanska kriget från 1901, och jag har älskat grekisk mytologi sedan första gången jag stötte på den. Dessutom är det inte ofta som jag inte uppskattar berättelser som kretsar kring homosexuella kärleksförhållanden. Att jag gillar boken kommer alltså kanske inte som en överraskning (det var ju det jag kände, då, när jag läste det där citatet) - men jag vill ändå slå ett slag för den, för andra att läsa.
Naturligtvis finns en nära koppling till Iliaden, och i viss mån även Odyssén, men det är samtidigt sin egen berättelse. Rik på relationer, både mellan föräldrar och barn, vänner, fiender, älskare, är den inte bara en kärlekssaga som hyllar Akilles. Med lov om att låta lite storslagen: den säger något om vad det är att vara människa.
Vad är ära, hur vinner eller förlorar man den? Vad gör man när gudarna är emot en? Hur långt är man villig att gå för att göra det som är rätt? Vad gör man när den man älskar är ödesbestämd att dö, och allt du kan göra är att vänta och hoppas på en enda dag till?