Marvels Civil War, stora frågor och antiklimatiska slut

Den senaste tiden har jag lagt oerhört mycket tid på att läsa serier.
Det är kanske i sig inget ovanligt, men trots att jag älskar Marvels superhjältefilmer som släppts de senaste åren så har jag aldrig läst tidningarna som ligger till grund för dem. När jag var liten var det Bamse, Min Häst och Wendy som gällde, kanske någon Kalle Anka då och då, och sedan jag var ungefär 15 så var det manga i olika former som gällde. De senaste veckorna har det emellertid varit Marvels superhjältar som stått på agendan och då, specifikt, den övergripande berättelsen Civil War.

Berättelsen skrevs och publicerades för i runda slängar tio år sen (egentligen typ åtta) och utspelar sig i sin samtid. Spoilers för berättelsens utveckling kommer att dyka upp längre ner i det här inlägget. I korta drag handlar det om att USAs alla superhjältar (och några utanför USAs gränser också) plötsligt står splittrade i två läger: de som är för och de som är emot en ny lag som tvingar alla med övermänskliga krafter eller förmågor att registrera sig hos myndigheterna. I täten för gruppen som är för lagen står Iron Man, som ledare för rebellerna Captain America - och ingen hjälte kommer undan den stora frågan: på vilken sida står jag?

För- och nackdelarna är många och presenteras i många uttalanden och diskussioner genom serieberättelsen, alltför komplexa för att kunna genomlysas här, men kort sagt: har jag rätt att vara anonym och stå ovanför lag och rätt, bara för att jag gör det jag gör i det godas namn, eller måste de människor jag vill hjälpa veta vem jag är för att kunna lita på att jag gör det jag lovat att göra?

Jag tror inte det är för mycket att påstå att de allra flesta läsare berörs av berättelsen, och i viss mån kan identifiera sig med åtminstone någon av de kanske femtio, sextio personer vars perspektiv och åsikter man får ta del av. Jag är själv ingen superhjälte som står inför ett komplext moraliskt och juridiskt dilemma, men det innebär inte att jag ändå inte kan relatera till det vanskliga i att tvingas välja och sedan fullfölja det beslutet, trots att det innebär att bryta gamla förbund och slåss mot personer du trodde var dina vänner. Det finns något alldeles fruktansvärt och naket i tanken på att något så till synes litet som en fråga om ja eller nej skulle kunna ha så enorma och förödande konsekvenser.

Allra mest berörande, åtminstone för mig, var ändå händelserna mellan Iron Man/Tony Stark, Captain America/Steve Rogers och Spiderman/Peter Parker. Kanske för att de tre är de av hjältarna som har en mest framskjuten position i berättelsen, kanske för att de är de för mig mest välbekanta hjältarna - kanske för att det helt enkelt inte går att låta bli. Om ni aldrig läser något annat av Marvel, om ni aldrig tittar på en enda annan serieruta ur Civil War, ta åtminstone med er de här bitarna:

May: "You know what life is, Peter? What it really is?"
Peter: "A doughnut?"
May: "No."
Peter: "Because I've got a great joke about how life is a doughnut and the hole in the middle represents-"
May: "Life isn't a doughnut, Peter. It is the inevitability of hard times, which we survive only because of the moments of joy in between. You are that joy. The moments we had with the Avengers were that joy. Now comes the inevitable. And we will deal with it, and get to the other side, where more moments of joy are waiting for us."
- Amazing Spider-Man #536


Tony: "Let's face it, if everyone were like you, we wouldn't need registration. But they're not. Everyone feels inadequate next to you. God knows I always have."
Steve: "You? Tony, you're brilliant. Successful. One of the richest men in the world."
Tony: "Yes, I am. So if I get that way, imagine how kids like Cloak and Dagger feel. They idolize you, Steve. We all do. And, consciously or not, you're using that."
- Iron Man, Captain America: Casualties of War


Tony: "I know terrible things have happened. And I hate it. I hate that we're in this pattern of mutually assured destruction- you escalate, I escalate. Tell me, Steve! Tell me what I can do! What can I do to make it stop?"
Steve: "Join me. Denounce the act and help me fight it."
Tony: "Even if I didn't believe in it, which I do, it's not about me. Losing me wouldn't stop it. Reed or Hank or someone else would take over. But the resistance is all about you. You can put an end to this. Join me, Cap. Help me change things from within."
Steve: "Within what? A cell? Because whether or not you can see the bars, that's where I'd be. Where we'd all be."
Tony: "DAMN YOU!"
- Iron Man, Captain America: Casualties of War

Iron Man, Captain America: Casualties of War är fylld av ångest och krossade drömmar. Nej, faktum är att den är fylld av kärlek. Det finns otroliga mängder ömsesidig beundran, djup vänskap och förtroende som kommer fram i just den här episoden, som till skillnad från många andra delar i berättelsen endast innehåller två personer. Fram och tillbaka mellan olika känslolägen i ett rasande tempo och ett känslofyllt knytnävsslagsmål senare befinner vi oss i ett antiklimax. Senare, i Civil War: The Confession, blir det hela bara för mycket. Den här monologen är fantastisk i sitt originalutförande och lämnar åtminstone mig alldeles gråtfärdig:

"To do what I needed to do to win this quickly, I knew that meant that you and I would probably never speak again. Or be friends again. Or partners again. I told myself I was okay with it, because I knew I was right and I- I knew it was saving lives. It was! It was the right thing to do! And- And- And I was willing to get in bed with people we despise to get this done. And I knew the world favors the underdog and that I would be the bad guy. I knew this and I said I was okay with it. And- And even though I said... Even though I said I was willing to go all the way with it... I wasn't.
And- And I know this because the worst has happened. The thing I can't live with... has happened. And for all our back and forth- and all the things we've said and done to each other... For all the hard questions I've had to ask, and terrible lies I've had to tell... There's one thing that I'll never be able to tell anyone now. Not my friends or my co-workers or my president... The one thing! The one thing I should have told you. But now I can't...
It wasn't worth it."
- Civil War: The confession