Det var ett tag sedan jag skrev om en bok nu, men jag kan helt enkelt inte låta bli. I förra veckan satt jag och letade efter citat om hjältar, och snubblade över följande:
“Name one hero who was happy."
I considered. Heracles went mad and killed his family; Theseus lost his bride and father; Jason's children and new wife were murdered by his old; Bellerophon killed the Chimera but was crippled by the fall from Pegasus' back.
"You can't." He was sitting up now, leaning forward.
"I can't."
"I know. They never let you be famous and happy." He lifted an eyebrow. "I'll tell you a secret."
"Tell me." I loved it when he was like this.
"I'm going to be the first." He took my palm and held it to his. "Swear it."
"Why me?"
"Because you're the reason. Swear it."
"I swear it," I said, lost in the high color of his cheeks, the flame in his eyes.
"I swear it," he echoed.
We sat like that a moment, hands touching. He grinned.
"I feel like I could eat the world raw.”
The Song of Achilles är Madeline Millers debutroman och som titeln kanske avslöjar är berättelsens centrumgestalt Akilles. Berättaren är Patroklos, prins i exil som väljs ut till att vara Akilles vapenbroder och läsaren får följa de båda prinsarnas uppväxt och utbildning tillsammans, först som vänner och sedermera som älskare, och genom den trojanska kriget.
Om jag dog lite inombords? Om allting inom mig skrek "det här är något du bara måste läsa, nuuuu!"? Om jag kastade mig över möjligheten att fjärrlåna boken? Ja, ja och ja. Naturligtvis.
Jag har tidigare läst både Iliaden och Fridtjuv Bergs bearbetning av densamma, Det trojanska kriget från 1901, och jag har älskat grekisk mytologi sedan första gången jag stötte på den. Dessutom är det inte ofta som jag inte uppskattar berättelser som kretsar kring homosexuella kärleksförhållanden. Att jag gillar boken kommer alltså kanske inte som en överraskning (det var ju det jag kände, då, när jag läste det där citatet) - men jag vill ändå slå ett slag för den, för andra att läsa.
Naturligtvis finns en nära koppling till Iliaden, och i viss mån även Odyssén, men det är samtidigt sin egen berättelse. Rik på relationer, både mellan föräldrar och barn, vänner, fiender, älskare, är den inte bara en kärlekssaga som hyllar Akilles. Med lov om att låta lite storslagen: den säger något om vad det är att vara människa.
Vad är ära, hur vinner eller förlorar man den? Vad gör man när gudarna är emot en? Hur långt är man villig att gå för att göra det som är rätt? Vad gör man när den man älskar är ödesbestämd att dö, och allt du kan göra är att vänta och hoppas på en enda dag till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar