Som en del i en av mina sommarkurser ingår det att läsa de klassiska berättelserna om Alice in Wonderland och Through the Looking Glass av Lewis Carroll. Jag har avsiktligt låtit bli att göra det innan jag absolut var tvungen till det, men nu har det ändå blivit av. Jag har nämligen försökt läsa dem tidigare, för en annan kurs, men det var totalt omöjligt. Kanske berodde det på att jag då läste dem på svenska, kanske för att översättningen var särskilt dålig, eller kanske något annat, men jag kom i alla fall inte mycket längre än fjärde kapitlet.
Alice och hennes förbryllande äventyr har aldrig varit en del av min barndom - jag tror att jag har sett Disney-filmen på sin höjd en gång, och då antagligen inte ens från början till slut. Böckerna lästes aldrig för mig och jag sökte aldrig upp dem själv. Förrän nu, vill säga.
Faktum är att jag blev lite förvånad över att jag uppskattade dem. Inte för att jag trodde att de var dåliga, egentligen, men för att jag har haft svårt att tillgodogöra mig berättelsen tidigare och inte känner den magiska dragningskraften som kanske skulle ha funnits där om jag vuxit upp med Carrolls ordvrängningar och plötsliga kast hit och dit. Jag gillar de här två berättelserna mer som... ja, hur ska jag formulera det? Jag är glad över att ha läst dem och kan verkligen förstå hur de har charmat generation efter generation. De kommer att få sina respektive platser i min sprängfyllda bokhylla, vilket är en stor ära. Dessutom ska det bli särskilt roligt att se om Tim Burtons filmatisering och se om jag uppfattar den annorlunda den här gången, med böckerna färskt i minnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar