Dagen har utvecklat sig på ett helt annat sätt än det förväntade. I morse hade jag en hungrig katt yrande om benen på mig. Nu har jag ingen katt längre.
Hon var på återbesök hos veterinären som konstaterade att hon hade någon slags tumör i magen, nästan lika stor som en tennisboll, och att det inte fanns något att göra. Med ens krossas hela verkligheten och jag fick åka från jobbet för att säga hejdå till katten innan hon somnade in för evigt. Sedan dess har hela dagen varit ett dis av tårar och snörvlingar och hon fattas mig! Hennes frånvaro är så fruktansvärt tydlig att jag fruktar att gå och lägga mig, för då kommer tankarna säkert skölja över mig igen. Och än värre då, att vakna i morgon och inse att det verkligen är så här det är.
Dagens skrivande har alltså av naturliga skäl behandlat förluster. Minnen och saknad och smärta. Jag vet inte om det är bra och ärligt talat bryr jag mig inte. Jag vet bara att om jag inte skriver ner det jag känner nu så kommer jag att tappa bort något väldigt viktigt och eftersom jag inte önskar något annat än att få hålla den där svarta lilla kroppen i min famn igen har jag skrivit som en furie, allt som fallit mig in - allt för att bevara henne i mitt minne. Nio år har hon varit vår. Det är en lång tid och den är över.
Alla kondoleanser mottages med fler hugg i bröstet och tårar som tränger sig fram. Hårda påminnelser om en brutal verklighet och hur skört livet är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar