De tre musketörerna

"Vad heter ni? Ert namn?"
"Atos."
"Men ni har sagt att ni heter d'Artagnan!"
"Nej, det har jag inte. Det var andra som sade till mig: Ni är herr d'Artagnan! Jag svarade: Tror ni det? Rättstjänarna som tog mig skrek då att de var säkra på sin sak, och jag ville inte motsäga dem. Förresten kunde jag ju misstaga mig."

~

"Men vi vet ju ändå inte vilka ni är! Och vi slåss inte med dylika namn. Det är ju herdenamn, det där."
"Det är också fingerade namn, som ni mycket riktigt förmodat" inföll Atos.
"Det ger oss ännu större lust att lära känna de verkliga namnen."
"Ni spelade gärna med oss, utan att känna dem, och beviset är att ni vunnit våra hästar."
"Det är sant, men då riskerade vi bara våra pengar. Nu riskerar vi vårt blod. Man spelar med vem som helst, men man slåss endast mot jämlikar."
"Ni har rätt" sade Atos. Därefter tog han den av de fyra engelsmännen, som han skulle strida mot, avsides och viskade till honom sitt namn. Portos och Aramis gjorde detsamma.
"Är detta tillräckligt?" frågade Atos sin motståndere. "Och anser ni mig vara nog förnäm för att korsa er klinga med min?"
"Ja min herre."
"Gott! Vill ni nu att jag säger er en sak?"
"Vad då?"
"Jo, att det för er hade varit bättre om ni inte begärt att få veta mitt namn."
"Varför det?"
"Därför att man tror mig vara död, och jag önskar av vissa själ att man inte vet att jag lever. Jag är alltså nödsakad att döda er, så att min hemlighet inte skall sippra ut."
[...]
Atos var den som först dödade sin motståndare. Han hade bara givit honom en enda stöt, men som han förut sagt var den dödande. Värjan trängde genom hjärtat.