Ringaren i Notre Dame - Victor Hugo

Ringaren i Notre Dame är fullkomligt underbar. Medan jag läste den kunde jag inte låta bli att undra varför jag inte läst den förut.
Till skillnad från många andra böcker och texter jag läst de senaste veckorna är den faktiskt tämligen lättläst och såväl karaktärer som handling är lättfattliga, men inte på något vis platta. Jag har aldrig förut känt sympati för Claude Frollo och Febus de Chateaupers framstår än mer som en outhärdlig och dryg player, än vad han gör i pjäsen (ja, jag har spelat Ringaren... efter ett manus som är mycket baserat på romanen). Pierre Gringoire, som mest bara är intresserad av Esmeraldas get Djali, och Esmeralda som... Ja, som vadå? Det som driver henne är sökandet efter sina föräldrar och kärleken till Febus - hon är ingalunda så fylld av ideal som Disney framställer henne. Tvärtom skyr hon det fula och begärliga, är oförmögen att försvara sig mot soldaterna som vill gripa henne, och så vidare.
Nej, de mest intressanta karaktärerna för min del är utan tvivel Quasimodo och Frollo. Spelet mellan dem är finstämt och allvarligt, fruktansvärt och vackert på samma gång. Djupet i deras relation till varandra framgår inte i någon annan version av berättelsen som jag har kunnat finna.
Ringaren i Notre Dame bör absolut inte glömmas bort. Det är en karnevalsk, skräckromantisk berättelse som jag tror att fler än jag kan njuta av att läsa, även i dag.