En himmel för Elliott

Det här var en av de böcker som jag köpte på impuls inför resan till USA, mestadels av den anledningen att jag råkar tycka om namnet Elliott men också för den något poetiska klangen i titeln. Den gick helt enkelt inte att motstå. Jag började läsa den på tåget, direkt efter att jag avslutat Fröken Julie, och de första 150 sidorna satt jag bara och mådde dåligt. Jag kände mig urvriden och upphängd, gråtfärdig, fylld av hopplöshet och tomhet på samma gång. Det var alldeles fruktansvärt.

En himmel för Elliott är på intet sätt en harmonisk berättelse, inget himmelskt lugn, ingen frid. Huvudkaraktären Elsa går igenom den ena nerbrytande händelsen efter den andra och saknaden efter tvillingbrodern Elliott genomsyrar allt. Hennes förhållande till sin pojkvän, till broderns sambo, hennes föräldrars relation, jobbet, hennes syn på framtiden - allt. Mitt i allt annat kaos som sorg och livskriser skapar har hon också samtal med Elliot, hon hör hans röst och pratar med honom.


Berättelsen utspelar sig under flera år och det går fort. Nutiden och Elsas barndomsminnen blandas friskt med varandra och helt plötsligt har det gått sju år. Nya karaktärer dyker upp och innebär en nytändning, Elsa får nytt liv, världen blir lite ljusare.

Jag gillade verkligen den här berättelsen. Trots att den fick mig att må fruktansvärt dåligt, eller kanske tack vare det, tror jag att den kommer att finnas med mig väldigt länge. Visst känns den lite påskyndad i slutet, men hela boken är väldigt lättläst och svår att lägga ner. Ett par andningspauser då och då behöver man nog, men faktum är ändå att den fångar en och tar en med på en känslomassig berg- och dalbana vars like åtminstone jag inte skådat på en tid.

Titel: En himmel för Elliott
Författare: Katarina Danielsson
Typ/genre: Drama
Första meningen: Det blåste den dagen vi begravde Elliott.